Tips från tortyrkammaren

Nu har jag kommit på en sak. Hoppas inte att IS eller någon i Boko Haram läser den här bloggen just i dag, för här kommer svaret på frågan vad som kan vara den värsta tortyren i världshistorien. Glöm det där med att dra ut fingernaglar, stekas över en stor brasa eller plågas med elpistol i en vattenspridare. Helt ute är sträckbänken, flås levande eller plågas till bekännelse genom att vägras sömn. Nu är det klart. Skaffa ett barn med funktionshinder. Med en rätt taskig diagnos som tex kan heta Pitt Hopkins. Låt barnet bli ungefär 8 år, lägg till cykliska kräkningar, sömnrubbningar och konstiga plågsamma rörelsemönster som ingen kan förklara. Sen lägger du till en mormor som är dålig akut under en sommarsemester. En halsfluss till med hög feber, typ nr 4 på 3 månader? Och slutligen slänger du in en jättestor dos panikångest hos barnet ditt. En ångest som smyger sig på. Som lurar dig att tro att hon kanske bara är jättejättetrött för hon sov inte middag? Men som dagen efter blir värre. Och dagen efter det blir värre igen. Till slut gråter ditt barn hejdlöst. Mellan tårarna är hon arg. Förbannad. Kastar saker på dig. Vill bita dig. Eller klösa dig. Som en sanning framstår det klart. Du kan inte trösta ditt barn. Det är inget fysiskt fel som du kan se eller upptäcka trots att du lägger timmar på att kontrollera och kontrollera igen. Du söker röda trådar, mönster och orsaker. Du hittar ingenting. Du väntar. Biter ihop. Gråter dig igenom nätterna. Ser din egen oro spegla sig i den du lever med. Kör till Enköping för att i bilen gråter hon lite tystare och så kan grannarna inte höra henne vråla ut sin panik timme ut och timme in. Du kör mil efter mil, utan mål och utan mening medan huvudet är tomt och kroppen tung. Hjulen snurrar men allting står underligt still. Magen en klump, benen darriga och paniken gnager dig i hälarna. En stackars åttaåring som mår så dåligt utan att kunna förklara. En mamma som står handfallen och stirrar. Och som inte kan trösta medan känslan av att vara sämst i världen etablerar sig i varje liten cell i kroppen. I ett fåfängt försök tänker du att i morgon blir det bättre. Det måste det ju bli! Det måste gå över, det kom ju bara pang på! Morgondagen kommer och ditt barn gråter från morgonen. Ångesten river och sliter i dig, när ska det ta slut? När ska hon sluta vara så olycklig? Kommer det ta slut? Kommer vi någonsin få tillbaka vår lilla glada Gulla? Där har ni det, tortyrtipset nummer ett. Du vet inte vad som är fel i ditt barns huvud. Du vet inte hur du ska trösta det. Och du kan inte byta liv med någon.

Urban lifestyle

Sociala medier svämmar över av blanka fjärdar, brunbrända barn och kall öl. Grillfester med den och den, hur trevligt är det inte att hela släkten har kaffekalas vid torpet? Gräva ner tårna i sanden? Jag och Gullan håller oss i närheten av Gullanmormor som blivit opererad och inte mår så bra. Hukar oss i värmen. Vakar och oroar oss. Mitt i juli har man inte speciellt mycket känsla av semester. Ibland är livet inte bara ett vitt segel på ett blått hav. Ibland är livet som en gångtunnel i förorten. Grått och kalt. Tunnlarna är dock underskattade. Svalt, spännande och lite urbant på ett fint sätt tycker Pussegullan.