Halloweenpyssel

Ännu en sån där svälja-ljudligt-helg. Man undrar vad Pussegullan hade velat klä ut sig till? Ett skelett? En pumpa? En häxa? Barnaskarorna drar runt i vårt Bullerby-aktiga område. De bankar på dörren, vill ha godis annars får man skylla sig själv. Med en liten gråt i halsen öppnar jag och slänger åt dem lite choklad. Vad roligt det hade varit. Om. Men som vanligt får man ta till Kay Pollack-tänket och försöka KBT:a sig ur även denna helg. På min tid fanns varken pumpor eller det faktum att man går runt och tigger snask hos främmande folk iförd hemska gummimasker. På min tid var vi påskkärringar på skärtorsdagen som delade ut egentillverkade glad påsk-kort. Hade man tur fick man en liten seg mintkaramell av tant Edna 89 år, som man inte tyckte så mycket om utan spottade ut i närmsta buske. På fritids har man tänkt utanför boxen och blandat högtider, det tänker jag när jag läser i Pussegullans kontaktbok: "Idag har vi ätit spökmuffins, druckit saft som ser ut som blod och pysslat massor med Halloween-tema!". I ryggsäcken ligger resultatet av dagens ansträngningar, kanske är det ett hårigt monster? Ett läskigt spöke? Nä. Det är en påskkyckling. Tiden går visserligen fort och snart är det jul som varar ända till påska men.... Eller är det jag som missar något med allt det nya spökeriet?

Halloween?

Allt är sig likt

Att funkisvärlden är speciell är intet nytt. När man varit med i svängen en sisådär 8 år så tror man att man ändå börjar få ett grepp om precis hur galet och knasigt det kan vara att ha ett barn med funktionsnedsättning i denna värld. Men idag insåg jag att ingenting ändras med tid, ingenting blir speciellt mycket bättre när det kommer till kontakt med KOMMUNEN. Jag drar mig i det längsta för att överhuvudtaget ha med dem att göra. Sen sist. Men det här med avlastning för oss. För Gullanpappan och mig. Sömn. En smula ledigt. Det kommer närmare och närmare. Och när det jobbiga legat och skvalpat ett tag, när jag sett tröttheten sakta mala ner oss till grå, tunna varianter av oss själva, då inser jag att det är dags. En vacker dag gör jag det. I dag. Bara pang. Utan att tänka. Jag lyfter luren och ringer kommunen. Det är fruktansvärt jobbigt att göra bara detta. Bli kopplad till handläggaren. Förstår de att det är jobbigt? Att behöva be om hjälp? Tror de att jag vill lämna bort Pussegullan på kortis? Tror de att jag vill ha mitt liv överhuvudtaget? Handläggaren visar sig vara precis sig lik. Hon pratar och pratar. Säger att vår ansökan om kortis kommer avslås. Säger att Pussegullan är för liten, att ingen annan söker kortis så tidigt med så små barn. Hon tycker jag är konstig som kommer på tanken att ens ringa och störa henne. Med mitt barn. Jag frågar; du menar att det inte är så mycket mening med att ansöka om kortis för oss alltså? Hon svarar; ansöka tycker jag ni ska göra men vi kommer inte godkänna det eftersom ni har assistans. Där någonstans börjar skogsbranden att pyra och jag hör hur hon maler. Jag lyckas klämma fram ett litet tack när hon till slut tystnar. Sen går jag in till min kollega L, som plockar upp mig. Plockar fram domar. Plockar fram hårdhandskarna. Nu dags att ladda om. För ännu en kamp, ännu en rättegång? Och när vi är färdiga så är väl Pussegullan 18 år och vi ligger i vigd jord sen länge. Men kommunen, de sparar i alla fall lite pengar.