Nytt år igen!

I dessa dagar så är det dags att summera och vända både blad och andra kinden till. 2017 har stampat in genom dörren. Ett helt år till har passerat. Gullanpappan och jag frågar oss vid frukosten om vi har någon månad under det gånga året som vi klarat oss utan de förbannade kräkningarna men tyvärr är svaret nej. Det har kräkts högt och lågt, till höger och vänster och nytt rekord i tid på sjukhus har satts. Dystert. Två mediciner har vi provat mot eländet på kort tid. Den ena förvandlade vår livsglada Pussegulla till en levande död. Den andra fick hennes ansikte att svullna, utslagen att ta över hela henne, skräpet fick dessutom aptiten att försvinna och orsakade henne smärta i mun och hals. Jodå! Går bra nu! Men året innehöll också en viktig seger mot kommunen gällande kortis (som i sig fortfarande framkallar grym ångest med tillhörande envis klåda hos Gullanmamman) och det ska man inte spotta på. Kanske blir det bättre i år? Kanske kommer hon på att det är trevligt på kortis? Ja, så måste det bara bli. Gullan har haft det väldigt tufft men också väldigt bra. Hon har fått åka till Gröna Lund, lärt känna en ny assistent och ätit på en offentlig pizzeria. Hon har badat, åkt båt och bil. Varit i skärgården och i Skåne. Och framför allt så har hon haft den fantastiska turen att få rida och vara med världens bästa hästar. Det är kanske det jag är allra gladast för under 2016. Att vi har den stora förmånen att hänga med de pälsbeklädda vännerna som ägs av den Magiska Människan. Varje tillfälle är en fest. Varje chans vi får, tar vi. Varje gång mår vi alla lika bra. En kvittrande Gulla i baksätet, en luftad pensionär, en glad assistent och en morsa som känner sig som en sjukt bra sådan. Och som för tillfället också stillat sin egen eviga hästlängtan genom att borra in näsan i sjukt tjock hästpäls. Tacksamhet är en känsla som ständigt är mig i hasorna när vi varit i stallet.
Nyårsdagen. Nu är det dags att knäppa på teven och se om Ivanhoe väljer fel brud i slutet. Igen.

Fyrfota ren kärlek!