onsdag 22 februari 2017
Känslor hit och dit
Men åh. En fantastisk person sa till mig; sluta aldrig skriva. Inser att jag typ har slutat skriva. Har orden tagit slut? Har jag blivit en sån otroligt luttrad funkismamma som inte längre behöver ventilera? Har pusslet liksom löst sig av sig själv? Är bitarna på plats? Ack nej. Min värld är full av ord, de snurrar runt mitt huvud och jag försöker fånga dem, famlar i luften och vill få ner dem på pränt. Men missar och hinner inte, tanken är förbi som ett lätt moln på en sommarhimmel. De praktiska sakerna dominerar mig och styr min tillvaro. Molnen är flyktiga och får mindre plats och tankarna motas undan av än ditten och än datten som ska ordnas och fixas. I en aldrig sinande ström finns alla de där "måste bara" grejorna framför mig. Känslorna är där, konstant ganska nära ytan ändå. Jag känner dem bubbla emellanåt likt väsande het lava. När jag ser en fin bild och bara vill gråta. Eller när Pussegullan lyfter på ögonbrynen och skriker sitt pip-skrik. Skrattet kommer som en virvlande vind och känns så otroligt förlösande. Känslorna är nära och långt borta. Hur min kropp värker när jag lämnar Gullan på kortis. Hur hon står där med händerna krampaktigt för öronen och underläpp större än Medelpad. Hur jag går ut genom dörren och människor som inte känner henne smsar senare; "allt går bra, hon är nöjd och glad." Men. Är hon det? ÄR hon verkligen det? När jag hämtar henne är det samma status som när jag gick ett antal timmar tidigare. Händerna höjda. Försvarsställning. Inget leende, inga ljud, inga handklappar. Bara envisa böjda armar, en stel liten kropp och ett blekt litet ansikte. Jag känner obehaget stiga i halsen, får klåda på hela huden och bara vill lägga mig ner i en hög på golvet. Hon är totalt genomtrött när hon kommer hem och liknar mest en urvriden disktrasa som legat för länge och inte torkar något alls. Det är så skönt att hon är hemma och det är så jobbigt när hon är borta. En klok människa säger att jag kan inte ta hand om henne själv för all framtid, jag måste acceptera att hon har det ändå okej hos andra och jag måste vila. Men hur ska man kunna koppla av och må bra när jag vet att Gullan inte mår bra, när hon inte är glad? Är det ens möjligt? Funkisvärlden är många saker, men den är aldrig ekande tom utan alltid full av oerhört starka känslor. Och behovet av att skriva om dem består trots allt.