Ja tjena! Jag har upppenbarligen trampat ur snömodden och hux flux befinner vi oss i juni och det är exakt på dagen 10 år sedan man skulle skita ur den där tresitssoffan med fåtölj! Soffan som visade sig vara en väldigt speciell Pussegulla, inte alls någon standard-variant från Mio. Som i dag blir tvåsiffrig, typ 2.0 liksom. Vet inte varför det känns lite extra speciellt. Lite extra deppigt. Jag kämpar hårt där jag sjunger happy birthday to ya, som värsta Stevie W. Gullan ler och tecknar "igen". Gullanpappan känner sig rätt ledsen och frågar sig högt varför man ska fira egentligen? "Hon vet ju ändå inte att det är hennes födelsedag, för henne är det bara en vanlig onsdag. Eller. Hon vet ju inte ens vad en onsdag är." Han tystnar och stirrar ner i marken. Jag maler med mina käkar och kavlar upp ärmarna. Jo, men man MÅSTE fira henne. Gullanmormor hämtar beställd prinsesstårta på lokala bageriet och hänger upp ballonger. Assistent J jobbar dagen till ära och tar på en fin klänning. Hon har tom köpt paket vilket rör mitt värkande mammahjärta, alltid lika starkt när en assistent tänker på mitt barn. Gullanmorbror kommer med bok och ballongblomma, gammelgullamoster kommer med blommor i kruka. Det blir en bra och ljus junikväll. Starkt hett kaffe och tårta. Gullan själv tycker det hela är rätt festligt. Som bomull värmer mina människor mig. Min familj. Som kommer när vi firar 10 år av blod, svett och tårar. Av massor med oro och oresonlig trötthet. Men också stunder där livet är ganska okej, där Gullan sina bästa dagar skiner som en stor sol i våra rum, i våra liv. Där hon lär oss att leva i nuet. Högtidsdagar är som de är. Är vad de är. Men man får väl göra som så många gånger förr. Göra det bästa av saken, och konstatera att ett litet uns av vemod kan också få vara helt okej, även efter 10 långa år.
 |
| Yeeejh! It´s my birthday, we´re gonna party! |
