Tårar och snor

Assistent J och Pussegullan har badat, precis som vilken vardag som helst. Det är en mörk kväll i december. Rått och kallt ute. Men inne lyser alla stjärnor, alla varma hjärtan klappar tryggt och stabilt, och mina ögon tåras så där vackert som på film. Jag kan inte hjälpa det. När Gullan mår bra. Hon fnittrar. Assistent J fnittrar. De triggar varandra lite. En tår letar sig nerför min kind när jag hör J säga: men du är väl för underbar du va! Och så skrattar de lite till. Som att jag inte hade nog med att sitta här och lipa så avslutar hon med: du är den absolut bästa tjejen. Jag tror inte hon vet att jag sitter vid datorn och att jag hör. Kärleksfullt småprat. Som assistent J bara har i sig, hennes relation med Pussegullan är unik. Jag känner att jag tjuvlyssnar lite. Men skrattet ekar ju så högt, det sprider sig i huset som en hemtrevlig doft av nybakat bröd. Sveper runt min kropp, mina muskler slappnar av och små raketer har ett litet för tidigt nyårsfyrverkeri i magen. Någon kan verkligen tycka om mitt barn. Trots att hon dreglar, ticsar, och slänger mat på golvet. Trots att hon ser ut som ett syndrom och inte vet ett smack om livet utanför sin bubbla. Någon tycker hon är världens finaste tjej. Och det är inte hennes mamma. Tårarna smakar salt och jag får sluta skriva nu för jag måste snyta mig. Bästa snytet i universum som man vill lägga i en ask till sämre dagar.

Blodsmak

Man gillar verkligen inte att peta i sitt barn en massa grejs. Ingen förälder kan ju tycka det är toppen med konserveringsmedel i mat, syntetiskt snask eller mediciner där du får en lista över biverkningar som räcker härifrån till Medelpad. Så länge Pussegullan har varit i livet har jag försökt vara en bra förälder, en bra mamma. Jag försöker göra rätt och tänka rätt. Inte gett ditten och datten i onödan och låtit sunda förnuftet råda rätt mycket. Därför känner jag en stor sorg att en medicin med stort M i dag kliver in i vårt liv. Det är en medicin mot epilepsi. Det är en medicin som inte känns som en i Alvedon-laget. Det är en medicin som är elak. Men jag är trött. Jag är nedbruten och slut. Pussegullans ständiga tics förstör hennes dagar och nätter, hon rycker, sprattlar, dreglar och vinglar. Anfall efter anfall. Från solen går upp till den går ner. Och det blir bara värre. Snart är hon borta och kvar är bara en enda stor kramp. Vägen utan tyngre grejer tar slut här. Jag tittar ner på mina fötter. Marken gungar. Nu ska hon medicineras trots att alla mätningar inte visar på epilepsi eller ens minsta EP-sprak i hjärnan. Men det kan man tydligen ha ändå säger folk. Folk säger det, inte läkaren. För hon vet inte. Hon gissar, kliar sig på hakan, skakar på huvudet. Och skriver ut ett recept. Varnar oss för hudutslag, trötthet och depression i medicinens kölvatten. Jag tvekar. Är det verkligen så farligt med ticsen egentligen? Ska vi vi ge henne det här giftet, när det är en ren och skär gissning? Ska det käraste jag har vara någon form av försökskanin? Men så kommer Gullan hem. Hennes kropp känns som brylepudding och hon tittar inte på mig. Hon är långt borta, mitt i det hemska som drabbar henne, som får henne att pipa oroligt och snabbt fatta tag i ett bord eller en stol för att hålla balansen. Hon känner när de kommer och det är inget som hon ser fram emot. Det känns som många minuter medan jag balanserar och manövrerar tills det långsamt ebbar ut. Hon är nära att falla. Så känner jag mig också. Väldigt nära att falla, egentligen hela tiden. Jag fingrar på tabletterna. Ser henne kämpa. Inser att jag måste. Biter mig hårt i läppen medan jag öppnar förpackningen. Det smakar blod i hela munnen.

Att ympa som en ek

Jag: Hej Bloggen!
Bloggen:  .......
Jag: HEJ BLOGGEN!!!
Bloggen: Öh? Jaha? Vad vill du? Jag vilar mig faktiskt (irriterad smiley som håller sig om hakan och ser mycket fundersam och undrande ut).
Jag: Ledsen att jag varit så långt borta, förlåt till dig. Och till de som eventuellt någon gång tittar in här! Kass har jag blivit på att uppdatera.
Bloggen: Ja nu är det nog läge att påminna dig varför du en gång började klottra här va? Det var ju knappast för att få ap-många följare, likes eller tummar? Det var väl för att skriva av dig, få rensa skallen och få ner tankarna på pränt för att för stunden, få bort dem ur skallen? Inte sant?!
Jag: Ja. Du har rätt. Jag vill bli av med alla bokstäver som studsar i huvudet. Jag vill kunna låta fingrarna dansa över tangenterna som förr, och se en tom blank sida som en härlig plats att fylla, en plats bara för mig och mitt kaos! Ja. Så vill jag ha det. Men du förstår, Bloggen, vi har haft en ganska tuff tid under våren och sommaren. Pussegullan har mått som sämst i sitt liv kanske jag ska säga.
Bloggen: Berätta. Låt fingrarna komma i gång, även om maskineriet går segt och rostigt? Berätta för mig. Töm. Skriv. Låt höra.....
Jag knäpper med fingrarna. Försöker hitta en tråd att börja med. Det känns ovant. Hjärnan är seg och tangenterna har på något konstig sätt ändrat plats. Varför sitter inte T där T ska sitta?
Nåväl. Jag knackar väl på och ser hur det går!
En kollega till mig säger att hon gärna vill att allt som sker i livet, sker med en mening. Att allt har ett syfte. Det var meningen för att.....och det här hände mig för att.....Jag stirrar på henne som att hon kommer från Saturnus och har åtta utstående ögon och två gröna horn i pannan. Mening? Syfte? Jag vet inte om jag är mest avundsjuk på hennes ungdom och sätt att se på livet, eller på hennes positiva inställning till det här med mening rent generellt. Vad det vore enkelt att förklara allt som sker med påföljande mening: ja nu hände det här eländet, MEN det var förstås för att DET HÄR som jag skulle förstå ÄNNU EN SAK! Kanske är det så när man har en stor trygg fot i myllan av en religion? Eller när man bara är förskräckligt ung och det man upplevt hittills har man kanske faktiskt hittat en liten och bra mening med?
Om hon är ett ungt frodigt skott som växer bara man säger solsken är jag en gammal och uråldrig ek. Om hon är en gyllene tiokrona tappad på marken i starkt dagsljus, är jag det gamla utsugna tuggummit bredvid. I skumrasket mellan eftermiddag och skymning. Hon gnistrar där hon ligger i solen. Jag smakar ingenting och börjar sakta bli hård. Färglös ligger jag där, förbrukad och med ett gammalt cigarettfilter med läppstift på som enda sällskap. Nej förresten, det ligger också en relativt torkad hundlort på min andra sida. Den är liksom så torr och tråkig att hundägaren inte ens ids plocka upp den. Det där trädet, den där eken. Jag ser den framför mig med sitt midjemått på flera meter. Som härdat ut så himla länge. Stått pall för storm efter storm, år av torka och översvämning. Jag är den eken. Som lyckats klara mig från arborister och eksyltmal. Men någonstans börjar orken ta slut. Min bark är tunnare än förr. Steklar kommer och gör hål i mig. På våren när bladverket spricker känner jag mig mest utmattad över humlans ystra dans. På hösten vill jag lägga mig ner när kylan smyger kring mitt grenverk. Ekorrar hoppar på mina kvistar, myror kryper över mina rötter och jag driver ett helt satans jäkla ekostystem. Men jag är trött. Så trött att långsamt börjar inte bara mina löv torka och ramla av. Nej, små skott ramlar. Sen små kvistar. Efter det lite större kvistar. Det är ett tecken på att inte må bra. Det är ett tecken på att kraften tryter. En ek ympar sig för att försöka överleva, den fimpar det som går. Ungefär som att jag skulle kapa en lilltå eller en öronsnibb för att fortsätta springa. Eken gör det för att kunna ta sig igenom tuffa perioder, kanske för att försöka undvika början till slutet. Jag ympar mig för att orka genom nästa minut, nästa timme, nästa förmiddag, kväll och natt. Jag tappar förmågor. Tappar inlärning, närminnet och känslan av att skratta högt åt något litet. Tappar ord. Tappar människor, namn och effektivitet. Tappar den jag var. Ympar mig själv och plockar bort allt utom att överleva. Blir någon helt annan som helt enkelt är en stympad version av den tjej jag en gång var. Ibland tittar jag på kort av henne. Hon som var innan. Vilken energi och kraft när hon ler stort mot kameran med glittrande ögon! Hon sov säkert varje natt och visste ingenting om den oändliga oron och vad den gör med en människa. Jag har ingen kraft eller tid att titta på det som finns vid sidan av vägen där jag just nu tar mig fram på hörntänderna. Ännu har jag inte ympat dem. Jag ser inte blomman, sjön eller eken. Jag tar mig rakt framåt i snigeltakt och längtar till ingenting.

Att klippa till

Mitt barn saknar mycket som andra barn har. Men är det något hon alltid har haft så är det en rejäl kalufs! I alla år har hon fått höra att håret är så tjockt, så långt, så fint eller så blankt. När människor inte kommer på vad de ska säga om eller till henne, så kan personen alltid dra till med "men vilka fina flätor du har, är det mamma som gjort dem?" Men från i dag går det inte att kommentera så långa flätor längre, det var dags att göra något åt det hela. Dags att göra något gott för någon annan! Så vi bokar in en tid hos frissan och klipper av hela rasket. Rasket läggs sedan i ett hårkuvert och skickas till Barncancerfonden som kan göra fler små hår till barn som blivit av med sitt eget. Frissan är så fin med Pussgullan som ömsom snurrar antingen händerna eller skallen, viftar med armar så saxarna far eller försöker strypa någon med ett halsband. Men med en ängels tålamod flätar hon, klipper, fixar, kammar, blåser, klipper lite till. Hon låter Gullan känna på hårklämmor, sprayflaskor och borstar. Det mesta hamnar på golvet. Jag blir galet imponerad hur naturlig den där frisören är. Så där alldeles underbar. Gullan snurrar. Frissan kollar. Väntar. Och när fröken sitter still i två sekunder, är hon kvickt där med ett klipp, klipp. Så småningom är barret så kort som det inte varit på väldigt länge. Gullan skakar på huvudet, förundrad över hur håret dansar över kinderna. Vi dansar även ut ur salongen, med en känsla i magen som påminner starkt om glädje. En kanelbulle senare så far vi hemåt. Kortare hår. En känsla av att ha vunnit något stort. Kanske en frisörs hjärta på något sätt? Förutom fint  hår har nämligen Pussegullan en förmåga att bli omtyckt för den hon är.

Kör hårt!

Knappa vidare i livet

Alltså den där lilla människan. Hon är ju den som alltid imponerar mest på mig av alla människor. Hon. Den där tjejen som är alldeles för lätt att underskatta. Efter 10 år gör hon mig fortfarande mållös. Som den där dagen när hon hittar en minimal pil på sin padda, som gör urvalet av filmer större. Jag har inte visat henne den. Hon har snappat upp en gång när jag gjort det. Alltså. Första gången fingret hamnar på pilen tänker jag "sicken slump". Men när hon gör det igen och igen så inser jag att hon har lärt sig hitta den och förstå vad den gör. Det är så himlans coolt och jag blir så himlans glad.

Magiska knappen. Så liten att jag knapp(t) ser den.

Att låta högst i Bullerbyn

En liten smula krispig kristallsnö ligger på vår gata när Pussegullan hoppar ur skoltaxin en eftermiddag när det faktiskt är ljust ute. Eller, hon hoppar ju inte ur, jag lyfter henne och ryggen knakar precis som alla andra dagar. Våren anas, men som vanligt tvekar den. En lång pappa springer förbi med två små knoddar på en kälke och Gullan skrattar när hon får syn på dem. Han kutar hit och dit och barnen tycker det är minst lika kul som Gullan. Sen kommer två mammor med varsin barnvagn och vid det här laget har min tjej eldat upp sig ordentligt och både stampar med fötter och klappar i händer, samtidigt som hon gör höga hurfh-hurfh ljud som är så vackra i våra öron men otroligt främmande i andras. Glädjen står högt i tak. Eller som Gullanpappan och jag brukar säga när fröken är så där extraordinärt högljudd tex i mejeridisken på Coop, hon är helt enkelt "very utvecklingsstörd". Vi beskriver det på ett kärleksfullt sätt, för den andra vet precis vad den ena menar. På ett lyckligt sätt. På ett sätt som smittar om man har förmågan att släppa in det. Men mammorna tappar bort sig lite där de drar på vagnarna. De sneglar först på den klappande Gullan och tänker kanske något i stil med "men oj, där står det väl inte riktigt rätt till va?". Sen tittar de på varandra. Går några steg. Skruvar på sig. Pappan far runt runt med kälken och det faller sig så att de blir kvar precis utanför oss. Gullan klappar och säger "Höööoooorfhhhh!" Och så låter hon som att hon har både astma och har rökt Gula Blend sen hon föddes. För en funkismamma är det fantastiskt ty hon har haft ett barn som inte sa någonting alls, någonsin. Men mammorna. De glor. Faktiskt så glor de och glömmer allt vad hyfs heter. De står och stirrar. Jag stirrar tillbaka men inte ens det får dem att vika med blicken. Jag läser deras tankar. Jag läser att de är glada att det inte är deras barn som står där och låter mitt på öppen gata. De är glada att de har friska knytten i vagnarna och friska barn på kälken. Och vem kan egentligen anklaga dem för det? Jag tar Gullan i handen. Vi vänder om för att gå in och mysa i eftermiddagsljuset. Så som bara en Pussegulla kan mysa. För vi har det mysigt på vårt sätt, även om det låter högt när glädjen är på besök över en sån enkel sak som kälkar, pappor och barn som skrattar.

Helgdagar

En gammal funkismorsa kan bli så avundsjuk på tugget hos folk så här mitt i långhelger utan slut. Det blev soffan och Netflix en hel dag. Jag har hunnit läsa flera tjocka böcker! Eller varför inte favoriten; oändligt lat sovmorgon! Hmpfh. För en familj som vår är det stundtals svårt att hålla tungan i rätt mun så här års. En tjej som saknar sina rutiner och den stimulans som skolan ger, tycker det är ganska så trist med päron som har slut på idéer för att sysselsätta på meningsfullt och glädjande sätt. Jag googlar sönder internet för att hitta nya infallsvinklar men det mesta går man bet på, det mesta passar vanliga normala barn men inte mitt. Därför tillhör vi den lilla skaran som tycker det är ganska mysigt att vardagen närmar sig och när fritids öppnar är det ett barn som ivrigt knackar på! Pussegullan är ensam med fem personal. Mums sa laxen om löken. Trivsamt i bilen på väg till jobbet, rena lördagstrafiken. Ja. Mellandagar på jobbet är ganska så underskattat ändå. Och vi HAR haft en bra ledighet, vi har kunnat vara i den tysta stilla skärgården några juliga dagar och vi har varit hemma och INTE på sjukhus på nyårsafton! Pussegullan har haft ett enda jobbigt psykbryt som i och för sig tog hårt på våra krafter, men för det mesta har det trots allt gått rätt bra. Och det är ju ändå bättre att klafsa runt med ett barn som inte kan gå i lergeggevälling, dimma och 2 plusgrader, än ligga med dropp på akuten och inte få ett rum? Jajamensan! Då vill man äta lergeggan för man bara älskar den så mycket. Trycka in den långt in i gommen. Lergegga är vackert! Lergegga är det bästa som finns. Jag vill klä av mig naken och rulla mig i den fram till påsk. Bejaka lergegga, ty nu är det dess heliga år. 2018. Hela 2018 ska jag uppskatta det jag har, det får sannerligen bli nyårslöftet. Och någon brist på gegga kommer förmodligen inte att uppstå  i mitt liv.

En annan på annandan