Att låta högst i Bullerbyn

En liten smula krispig kristallsnö ligger på vår gata när Pussegullan hoppar ur skoltaxin en eftermiddag när det faktiskt är ljust ute. Eller, hon hoppar ju inte ur, jag lyfter henne och ryggen knakar precis som alla andra dagar. Våren anas, men som vanligt tvekar den. En lång pappa springer förbi med två små knoddar på en kälke och Gullan skrattar när hon får syn på dem. Han kutar hit och dit och barnen tycker det är minst lika kul som Gullan. Sen kommer två mammor med varsin barnvagn och vid det här laget har min tjej eldat upp sig ordentligt och både stampar med fötter och klappar i händer, samtidigt som hon gör höga hurfh-hurfh ljud som är så vackra i våra öron men otroligt främmande i andras. Glädjen står högt i tak. Eller som Gullanpappan och jag brukar säga när fröken är så där extraordinärt högljudd tex i mejeridisken på Coop, hon är helt enkelt "very utvecklingsstörd". Vi beskriver det på ett kärleksfullt sätt, för den andra vet precis vad den ena menar. På ett lyckligt sätt. På ett sätt som smittar om man har förmågan att släppa in det. Men mammorna tappar bort sig lite där de drar på vagnarna. De sneglar först på den klappande Gullan och tänker kanske något i stil med "men oj, där står det väl inte riktigt rätt till va?". Sen tittar de på varandra. Går några steg. Skruvar på sig. Pappan far runt runt med kälken och det faller sig så att de blir kvar precis utanför oss. Gullan klappar och säger "Höööoooorfhhhh!" Och så låter hon som att hon har både astma och har rökt Gula Blend sen hon föddes. För en funkismamma är det fantastiskt ty hon har haft ett barn som inte sa någonting alls, någonsin. Men mammorna. De glor. Faktiskt så glor de och glömmer allt vad hyfs heter. De står och stirrar. Jag stirrar tillbaka men inte ens det får dem att vika med blicken. Jag läser deras tankar. Jag läser att de är glada att det inte är deras barn som står där och låter mitt på öppen gata. De är glada att de har friska knytten i vagnarna och friska barn på kälken. Och vem kan egentligen anklaga dem för det? Jag tar Gullan i handen. Vi vänder om för att gå in och mysa i eftermiddagsljuset. Så som bara en Pussegulla kan mysa. För vi har det mysigt på vårt sätt, även om det låter högt när glädjen är på besök över en sån enkel sak som kälkar, pappor och barn som skrattar.