Mitt barn saknar mycket som andra barn har. Men är det något hon alltid har haft så är det en rejäl kalufs! I alla år har hon fått höra att håret är så tjockt, så långt, så fint eller så blankt. När människor inte kommer på vad de ska säga om eller till henne, så kan personen alltid dra till med "men vilka fina flätor du har, är det mamma som gjort dem?" Men från i dag går det inte att kommentera så långa flätor längre, det var dags att göra något åt det hela. Dags att göra något gott för någon annan! Så vi bokar in en tid hos frissan och klipper av hela rasket. Rasket läggs sedan i ett hårkuvert och skickas till Barncancerfonden som kan göra fler små hår till barn som blivit av med sitt eget. Frissan är så fin med Pussgullan som ömsom snurrar antingen händerna eller skallen, viftar med armar så saxarna far eller försöker strypa någon med ett halsband. Men med en ängels tålamod flätar hon, klipper, fixar, kammar, blåser, klipper lite till. Hon låter Gullan känna på hårklämmor, sprayflaskor och borstar. Det mesta hamnar på golvet. Jag blir galet imponerad hur naturlig den där frisören är. Så där alldeles underbar. Gullan snurrar. Frissan kollar. Väntar. Och när fröken sitter still i två sekunder, är hon kvickt där med ett klipp, klipp. Så småningom är barret så kort som det inte varit på väldigt länge. Gullan skakar på huvudet, förundrad över hur håret dansar över kinderna. Vi dansar även ut ur salongen, med en känsla i magen som påminner starkt om glädje. En kanelbulle senare så far vi hemåt. Kortare hår. En känsla av att ha vunnit något stort. Kanske en frisörs hjärta på något sätt? Förutom fint hår har nämligen Pussegullan en förmåga att bli omtyckt för den hon är.
 |
| Kör hårt! |
