Blodsmak

Man gillar verkligen inte att peta i sitt barn en massa grejs. Ingen förälder kan ju tycka det är toppen med konserveringsmedel i mat, syntetiskt snask eller mediciner där du får en lista över biverkningar som räcker härifrån till Medelpad. Så länge Pussegullan har varit i livet har jag försökt vara en bra förälder, en bra mamma. Jag försöker göra rätt och tänka rätt. Inte gett ditten och datten i onödan och låtit sunda förnuftet råda rätt mycket. Därför känner jag en stor sorg att en medicin med stort M i dag kliver in i vårt liv. Det är en medicin mot epilepsi. Det är en medicin som inte känns som en i Alvedon-laget. Det är en medicin som är elak. Men jag är trött. Jag är nedbruten och slut. Pussegullans ständiga tics förstör hennes dagar och nätter, hon rycker, sprattlar, dreglar och vinglar. Anfall efter anfall. Från solen går upp till den går ner. Och det blir bara värre. Snart är hon borta och kvar är bara en enda stor kramp. Vägen utan tyngre grejer tar slut här. Jag tittar ner på mina fötter. Marken gungar. Nu ska hon medicineras trots att alla mätningar inte visar på epilepsi eller ens minsta EP-sprak i hjärnan. Men det kan man tydligen ha ändå säger folk. Folk säger det, inte läkaren. För hon vet inte. Hon gissar, kliar sig på hakan, skakar på huvudet. Och skriver ut ett recept. Varnar oss för hudutslag, trötthet och depression i medicinens kölvatten. Jag tvekar. Är det verkligen så farligt med ticsen egentligen? Ska vi vi ge henne det här giftet, när det är en ren och skär gissning? Ska det käraste jag har vara någon form av försökskanin? Men så kommer Gullan hem. Hennes kropp känns som brylepudding och hon tittar inte på mig. Hon är långt borta, mitt i det hemska som drabbar henne, som får henne att pipa oroligt och snabbt fatta tag i ett bord eller en stol för att hålla balansen. Hon känner när de kommer och det är inget som hon ser fram emot. Det känns som många minuter medan jag balanserar och manövrerar tills det långsamt ebbar ut. Hon är nära att falla. Så känner jag mig också. Väldigt nära att falla, egentligen hela tiden. Jag fingrar på tabletterna. Ser henne kämpa. Inser att jag måste. Biter mig hårt i läppen medan jag öppnar förpackningen. Det smakar blod i hela munnen.