Tårar och snor

Assistent J och Pussegullan har badat, precis som vilken vardag som helst. Det är en mörk kväll i december. Rått och kallt ute. Men inne lyser alla stjärnor, alla varma hjärtan klappar tryggt och stabilt, och mina ögon tåras så där vackert som på film. Jag kan inte hjälpa det. När Gullan mår bra. Hon fnittrar. Assistent J fnittrar. De triggar varandra lite. En tår letar sig nerför min kind när jag hör J säga: men du är väl för underbar du va! Och så skrattar de lite till. Som att jag inte hade nog med att sitta här och lipa så avslutar hon med: du är den absolut bästa tjejen. Jag tror inte hon vet att jag sitter vid datorn och att jag hör. Kärleksfullt småprat. Som assistent J bara har i sig, hennes relation med Pussegullan är unik. Jag känner att jag tjuvlyssnar lite. Men skrattet ekar ju så högt, det sprider sig i huset som en hemtrevlig doft av nybakat bröd. Sveper runt min kropp, mina muskler slappnar av och små raketer har ett litet för tidigt nyårsfyrverkeri i magen. Någon kan verkligen tycka om mitt barn. Trots att hon dreglar, ticsar, och slänger mat på golvet. Trots att hon ser ut som ett syndrom och inte vet ett smack om livet utanför sin bubbla. Någon tycker hon är världens finaste tjej. Och det är inte hennes mamma. Tårarna smakar salt och jag får sluta skriva nu för jag måste snyta mig. Bästa snytet i universum som man vill lägga i en ask till sämre dagar.