Vilse

Jag är rädd. Rädd för att jag är rädd. Hoppig, spattig, stissig. Ständigt i beredskap. Datorn som alltid varit min kära vän känns nu lite hotfull med sina svarta anklagande tangenter. Det känns som de hånfullt skriker "ha ha ha, ja men prova att använda oss då, du kan ju ändå inte formulera en enda mening korrekt längre". Skärmen mörk. Avvaktande. Jag sätter mig. Svettas. Reser mig igen och vandrar runt. Struntar i att skriva helt. Tänker att jag inte längre har något att säga mer än ledsamhet och det jag inte vill kännas vid, bitterhet. Provar igen och famlar efter orden. Försöker minnas ansikten, namn och röster. Men söker utan att finna. Allt mer desperat. Mina ord är borta. Mina ord som alltid funnits som en ständig älv i rörelse, som aldrig sinat och som aldrig varit svåra. Nu är de inte där längre och jag får anstränga mig för att formulera ett enkelt sms. Kisar mot mobilen, upptäcker att jag skrivit samma ord tre gånger och att mottagaren omöjligt kan förstå vad jag menar. Det gäller bara ett pass som jag behöver stämma av med assistenterna. Men det känns som ett berg jag aldrig kan bestiga. Jag är på allvar rädd för att det är något fel i mitt huvud. Att något fattas, en bit är trasig eller har fallit bort. Kanske tillfälligt, kanske permanent. Jag blir ledsen och uppgiven och jag saknar min förmåga att uttrycka mig, känner mig totalt vilse. Kämpar och tänker att det blir bättre! Försöker minnas en film jag såg hälften av för två dagar sen, försöker minnas vad skådespelaren heter. Lyckas inte. Jag glömmer namnet på min tandhygienist när jag ska ringa och boka en tid, fast jag för bara två minuter sen kollade upp exakt vad hon heter. För och efternamn. Ändå är det blankt när telefonisten svarar och jag skäms. Stammar, försöker ursäkta mig. Hon vet ju inte att jag brukar ha koll. Måste verkar otroligt förvirrad. Ingenting går in och ingenting fastnar och jag tänker bara på teflon. Bokar en tid hos en läkare för att kanske få en utredning kring vem som snott vad i min skalle. Blir rädd, bangar mig själv och bokar av. Bokar ny tid och bokar av igen. Kanske går det över? Kanske blir jag mig själv igen, hittar orden och hittar tillbaka till min person. Det som en gång var jag. Kanske inte. Bokar läkartiden igen, låter den vara kvar. Känns som jag faller, tappar fotfästet och sträcker mig desperat efter förbättringar som inte kommer. Tumör? Demens? Utmattningssyndrom? Väggen, ser den ut så här? Går det till så här? Eller har helt enkelt 12 års liv med ett ganska komplicerat barn som ständigt blir sämre tagit ut sin rätt till slut? Kanske min kropp inte orkar med den fasansfulla ångesten, paniken och kallsvetten som varit min följeslagare under hela Pussegullans liv. Som nu tagit större och större plats. Nästan så kallsvetten klockan 02:20 har blivit det helt normala. Hur nätterna spretar med andningsproblem, kräkningar och panikångestattacker. Jag står bredvid med långa apiga armar och betraktar. Orkar inte. Kan inte. Känner hur orken tryter, hur tålamodet tar slut, hur arg jag blir över ingenting. Klockorna ringer. Feta stora varningsklockor. Hjäp. Hjälp. Hjälp! Natten är mörk. Jag letar efter mina ord, de fattas mig så enormt. Orden är jag, och jag är orden. Nu är de borta och jag är ett ingenting.

Älskade pojkvän

Alla de här åren som passerat. De känns fjärilslätta och snabba. De känns oändligt långa, svåra och tunga. Hur vi stöttat varandra, hur vi orkat dra ett lass när den andra inte står pall. Hur vi växelvis drar runt oket i vardagen, dag efter dag, vecka efter vecka. När dagen gryr vet jag inte vem av oss som är mest utmattad eller kraftlös efter ännu en natt av oro och vaka. Vi är så bra på så olika saker, vi gör alltid allting för varandra. Du är bra på att ta nätterna, men även du vacklar nu. Jag lyssnar på den där spellistan vi gjorde den där gången, den gången som känns som ett annat liv. Låtar som var vi, som var vår kärlek. All vår längtan, alla våra drömmar, alla känslor rymdes i den musiken. Vi var unga och dumma, trodde vi visste något om världen. Vi skulle erövra den och alla möjligheter låg framför oss. Kärleken brann så stark och intensiv dag som natt. Tårarna värker i halstrakten. Jag tycker lite synd om oss. Som nu inte är varken unga eller dumma längre. Vad hände med de personer vi var? Som skrev kärleksbrev? Som hånglade mot en lyktstolpe? Som med ett leende kunde möta dagen när solen gick upp. Som kunde ge varandra all tid. Vad man kan sakna de människorna vi var. När blev de så trötta? När blev de ledsna? När började livet slita så mycket på oss att det blir allt svårare att tänka på kärlek. När utmattningen lägger ett grått täcke över våra huvuden. Två människor som hukar under bördan, men som en gång i tiden sträckte på ryggen. När gick världen från ett nyköpt plagg till att bli urtvättad som en gammal grå T-shirt? När blev vi så äppelmosiga? Jag saknar oss så väldigt mycket när jag lyssnar på våra låtar. Jag önskar vi hade fått bättre förutsättningar att ta hand om varandra. Jag önskar jag kunde säga oftare hur mycket du betyder. Jag önskar vi kunde ha kvar lite av den känslan att det är du och jag, det är vi, mot världen. Men i bland känns det mer som världen är emot oss.

Kiss the rain 
Whenever you need me 
Kiss the rain 
Whenever I'm gone too long 
If your lips feel lonely and thirsty 
Kiss the rain 
And wait for the dawn 
Keep in mind 
We're under the same sky 
And the night's 
As empty for me as for you 
If you feel 
You can't wait 'til morning 
Kiss the rain 

21 år senare kan jag fortfarande sakna din röst i telefonen när linjen är död.