Vilse

Jag är rädd. Rädd för att jag är rädd. Hoppig, spattig, stissig. Ständigt i beredskap. Datorn som alltid varit min kära vän känns nu lite hotfull med sina svarta anklagande tangenter. Det känns som de hånfullt skriker "ha ha ha, ja men prova att använda oss då, du kan ju ändå inte formulera en enda mening korrekt längre". Skärmen mörk. Avvaktande. Jag sätter mig. Svettas. Reser mig igen och vandrar runt. Struntar i att skriva helt. Tänker att jag inte längre har något att säga mer än ledsamhet och det jag inte vill kännas vid, bitterhet. Provar igen och famlar efter orden. Försöker minnas ansikten, namn och röster. Men söker utan att finna. Allt mer desperat. Mina ord är borta. Mina ord som alltid funnits som en ständig älv i rörelse, som aldrig sinat och som aldrig varit svåra. Nu är de inte där längre och jag får anstränga mig för att formulera ett enkelt sms. Kisar mot mobilen, upptäcker att jag skrivit samma ord tre gånger och att mottagaren omöjligt kan förstå vad jag menar. Det gäller bara ett pass som jag behöver stämma av med assistenterna. Men det känns som ett berg jag aldrig kan bestiga. Jag är på allvar rädd för att det är något fel i mitt huvud. Att något fattas, en bit är trasig eller har fallit bort. Kanske tillfälligt, kanske permanent. Jag blir ledsen och uppgiven och jag saknar min förmåga att uttrycka mig, känner mig totalt vilse. Kämpar och tänker att det blir bättre! Försöker minnas en film jag såg hälften av för två dagar sen, försöker minnas vad skådespelaren heter. Lyckas inte. Jag glömmer namnet på min tandhygienist när jag ska ringa och boka en tid, fast jag för bara två minuter sen kollade upp exakt vad hon heter. För och efternamn. Ändå är det blankt när telefonisten svarar och jag skäms. Stammar, försöker ursäkta mig. Hon vet ju inte att jag brukar ha koll. Måste verkar otroligt förvirrad. Ingenting går in och ingenting fastnar och jag tänker bara på teflon. Bokar en tid hos en läkare för att kanske få en utredning kring vem som snott vad i min skalle. Blir rädd, bangar mig själv och bokar av. Bokar ny tid och bokar av igen. Kanske går det över? Kanske blir jag mig själv igen, hittar orden och hittar tillbaka till min person. Det som en gång var jag. Kanske inte. Bokar läkartiden igen, låter den vara kvar. Känns som jag faller, tappar fotfästet och sträcker mig desperat efter förbättringar som inte kommer. Tumör? Demens? Utmattningssyndrom? Väggen, ser den ut så här? Går det till så här? Eller har helt enkelt 12 års liv med ett ganska komplicerat barn som ständigt blir sämre tagit ut sin rätt till slut? Kanske min kropp inte orkar med den fasansfulla ångesten, paniken och kallsvetten som varit min följeslagare under hela Pussegullans liv. Som nu tagit större och större plats. Nästan så kallsvetten klockan 02:20 har blivit det helt normala. Hur nätterna spretar med andningsproblem, kräkningar och panikångestattacker. Jag står bredvid med långa apiga armar och betraktar. Orkar inte. Kan inte. Känner hur orken tryter, hur tålamodet tar slut, hur arg jag blir över ingenting. Klockorna ringer. Feta stora varningsklockor. Hjäp. Hjälp. Hjälp! Natten är mörk. Jag letar efter mina ord, de fattas mig så enormt. Orden är jag, och jag är orden. Nu är de borta och jag är ett ingenting.