Stillhet

Här råder tystnad. Det piper i mina sönderstressade öron.

Snart kommer änglarna att landa

Jag befinner mig i skärgården där lugnet härskar och nästan inget internet finns. Julmusiken spelar i bakgrunden medan jag och Gullan brottas en hel timme. Genomsvettiga vägrar vi ge upp och våra skratt blandas och färdas långt ut över fjärden. Det verkar som fröken också njuter av sitt jullov, hon matar glatt hunden med blodpudding och kan fascinerat titta på vågorna hur länge som helst. Jag behöver vila och stillheten härute gör mig gott. Sitter i min julbubbla och bara väntar på tomten och på resten av familjen. Längtar till en stund av frid i skenet från brasan. Kanske blir det redan imorgon.

Nu blev JAG tomten!

Vad roligt det är att ge!
Jag ska ge dagis en härlig julblandning i dag med egenhändigt knåpat julkort.
Det fina paketet innehåller både julkaffe och julte samt massor med goda praliner.
Jag fnissar och myser när jag tänker på att de kommer bli glada när jag slinker ner genom skorstenen och dimper ner mitt i sångsamlingen.
Jag är god. Jag är bra. Saliga äro de som giva.

Rut?

Inför julen är det mycket som ska stökas med i hemmet, ett exempel är tvätten.
Gullan är väldigt intresserad av tvättmaskinen men jag är ändå lite tveksam till barnarbete. På bilden ser ni fröken sortera 60 grader vitt som ska köras med omedelbar verkan. Det går riktigt bra för henne.
Efter tvätten får hon minsann svabba golvet i köket, slå in några paket och tömma diskmaskinen. Borde fungera medan jag själv ligger i soffan och kränger små supergoda kakor med Dumle?!
Inte. Jag far runt som en skållad gnu hela kvällen för att kollapsa vid 21-tiden när Gullan somnat. Ska bli skönt med ledighet...

Tomten har varit här

En snövit kasse alldeles full med julklappar väntade på mitt kontor i arla morgonstund. Undrar vilken skorsten han kröp ner i, tomten? Tur att han inte damp ner i sterilen i alla fall. En steril tomte vill man ju inte ha.
Pussegullan verkar ha varit väldigt snäll hela året för på klapparna står det hennes namn.
Men hon får vänta till julafton innan det är dags att öppna.
Tänk att tomten är en sån fin människa, man upphör aldrig att förvånas över detta faktum.

Gillar

Jaha, det har tydligen varit mycket gnäll och farhågor för sjukdomar här på bloggen ett tag har jag fått höra. Dags att piffa upp med en positiv sak!
I helgen fick Pussegullan en lite tidig julklapp, men vilken klapp sen.
En stor gul skolbuss från ett känt varumärke med ett gäng barn och busschauffören Claudio från Costa Rica. Den kan tuta, spela och blinka när den kör och alla barnen skrattar högt när Claudio steppar på gasen.
Men det bästa av allt: längst bak i bussen finns...en rullstol! Med ramp så det barnet som åker i rullen kan komma i och ur skolbussen utan problem.
Fantastiskt, man blir alldeles häpen.
Men varför inte? Varför ska inte funkisvärlden finnas med redan från början hos alla barn? Då blir det kanske mer naturligt när de växer upp? Tycker det är så roligt att någon tänkte till här. Någon med en funkisaspekt på världen av i dag, i så många sammanhang saknas det ju trots att vi lever i år 2011.
Stor eloge till tillverkaren, all cred ska ni ha!

Att vända på klacken

Så, efter en mysig Luciamorgon med fin sång från Göteborg på tv:n anländer jag och Pussegullan till dagis efter många dagars sjukfrånvaro.
Det första fröken M säger är att ja här går minsann kräksjukan som aldrig förr.
Jag stelnar till och måste anstränga mig för att häva impulsen att böja mig ner och snabbt plocka upp mitt barn och mitt i en mening försvinna ut genom dörren fortare än en avlöning.
Känner hur blodtrycket höjs, pulsen ökar, ansiktet blir rosa, ögonen börjar långsamt tränga ur sina hålor och vit rök kommer ur mina öron.
Ja men det är väl klart. När vi precis klarat av den här pärsen så kommer det värsta av det värsta lagom till nästa vecka. Nästa vecka då vi ska vara i min stilla skärgård och vaka in julen. Där tvätt och duschmöjligheter är begränsade. Där och då. Kommer det så klart.
Omöjligt att kväsa henne. Spattman har tagit över hela min kropp och med blytunga ben går jag mot jobbet och lämnar Gullan i kräkhelvetet.
Jag vill inte. Jag vill verkligen inte.

Stark

Pussegullan verkar äntligen må bättre efter dunderförkylningen Allan som däckade henne totalt. Det är just det, man kanske undrar varför jag egentligen spattar så mycket inför det här med sjukdomar och hösten. Men när fröken blir sjuk så blir hon det med besked. Hon blir riktigt illa dålig. Det sitter i länge och det tar lång tid att bli helt bra igen. Och när tårarna trillar nerför kinderna medan hon hosthackar mitt i natten, då tar maktlösheten ett strupgrepp på mig, det är brutalt och jag orkar knappt stå upp. Man kan inte fråga henne var det gör ont eller be henne öppna munnen för att kunna se om halsen är röd. Man kan bara vänta ut det under dygnets mörka timmar och långsamt vagga henne i sin famn. Men i dag får hon en extra bonusdag hemma att samla kraft med fantastiska farmor och farfar som tar hand om henne på bästa sätt. I morgon hoppas jag att hon orkar med dagis igen. Lucia och allt. Tiden rusar förbi och snart är det jul. Jag längtar till skärgårdens gråa stillhet så det gör ont i kroppen. Är kanske i extra behov av att få koppla bort världen nu när det är så otroligt rörigt på jobbet också. Mitt snart icke-varande-jobb ja.
Vad ska man bli när man blir stor? Vad vill jag jobba med? Vad är jag bra på?
Tankarna mal runt utan slut och jag blir just inte klokare utan allt blir till ett envist surrande i huvudet.
Avslutar med ett citat som är direkt snott från en annan blogg skriven av en härlig funkismamma, men det är så underbart bra så jag kan inte låta bli att snatta det här i dag:

You never know how
strong you are
until being strong
is the only choice you have

Det är tuffa tider

Nu är det hårt för de hårda.
Pussegullan är sjuk.
På jobbet drar det ihop sig till uppsägning och slutdatum.
Jag är förvirrad och trött. Har massor med ord i huvudet men får inte ut dem i kväll. Söker energi hos Gullan och tittar på ett av världens bästa foton. Fröken har krupit själv till fotändan av sängen för första gången någonsin när hon hör att jag kommer uppför trappen. Oslagbart.
Genom tårarna måste jag le.

Feber

Mitt i natten vaknar Pussegullan och gråter hejdlöst. Hon är varm som en kamin och termometern visar över 39 grader. Hon har säkert ont överallt och fryser och svettas samtidigt. Maktlös mamma sitter med henne i sängen under nattens alla långa timmar och väntar på gryningen. Tabletten verkar äntligen och Gullan får sova några timmars välbehövlig sömn.
Vi har klarat oss länge men nu blev hon sjuk ordentligt. Fru Spattman knallar in i rummet och sprider kaos i sina fotspår. Leende slår hon ut med armarna för att visa vad hon kan åstadkomma!
Vad jag avskyr vintern och alla dess sjukdomar. Sagt det förr och säger det igen, borde det inte finnas en lag som säger att funkisfamiljer får frisedel från skiten? En bättre lag än LSS då förstås.