Nalledagen

I dag är det internationella nalledagen så Gullan fick med sig "Bloody Bear" till dagis för att fira det hela så det står härliga till. Bloody Bear fick hon när hon snällt väntade vid en blodgivning, de gulliga sköterskorna kom bärandes på honom och så fort Gullan fick syn på honom skulle det kelas som bara hon kan.
Tecken för nalle är för övrigt ett kors över näsan, som en symbol för de virkade korsnäsorna som jag inbillar mig att nallebjörnarna hade förr. Numera har de väl något modernare näsor kan jag tänka. Men visst är det ett tecken som är ovanligt gulligt?
I morgon flyger vi till Skåneland för en långhelg, jag är redan nervös för det mesta som kan hända och inte hända. Lär sitta och knipa mina egna öron och ha stenkoll på Gullans eventuella katastrofer. Alltmedan Gullanpappan läser tidningen.
Fru Spattman och Co på utflykt för att hälsa på Rihanna. Coolers.

Vad jag ska bli när jag blir stor

Jag vill ha det här jobbet, jag vill ha det här jobbet, jag vill ha det här jobbet, jag vill ha det här jobbet, jag vill ha det här jobbet, jag vill ha det här jobbet, jag vill ha det här jobbet, jag vill ha det här jobbet, snälla anställ mig, snälla anställ mig, snälla anställ mig. Jag lovar att vara snäll!!!

Den är vit och svart

Här händer det saker i stugan. Pussegullan har lärt sig ett nytt tecken nämligen "katt".
När man sjunger "har du sett min lilla katt" så klappar hon försiktigt handen, lite åt fel håll men inte spelar det någon roll i det stora hela.
Nu kan hon själv välja mellan hela tre olika låtar när hon önskar musik ur jukeboxen Gullanmamman och frågar man henne nu vad vi ska sjunga så klappar hon långsamt ena handen. Ögonen är stora och förväntansfulla, hänger vid mina läppar. Hon väntar på att det ska dra i gång och det är bara att köra på:
Mjau, mjau, kiss, kiss, kiss, kiss, kiss, kiss, kiss.
Fenomenalt.
Jag kan inte tro det fast jag ser det med mina ögon. Mitt barn tecknar katt.

Rak i ryggen som en fura

Min stackars gamla onda rygg blir bara sämre och sämre. Alla lyft av Gullan upp och ner, ur och i. I alla möjliga och omöjliga situationer tar ryggen stryk av funkisbarn, så är det bara. Fakta som känns tungt. Behandling med akupunktur, stretchprogram och träningsprogram hjälper lite grann men det blir aldrig helt bra eftersom jag inte kan fly från min vardag och min livssituation. Jag kan inte bara strunta i att ta hand om mitt funkisbarn som inte kan gå själv och vila ryggmusklerna. Flera inflammationer, lite ischias, lite kot och diskförskjutningar och en väldans massa "fort men fel" i mitt dagliga liv. Så ser det ut. Och om jag inte kan stoppa förloppet sitter jag snart och kan inte göra något alls överhuvudtaget. Ryggen värker på morgonen när klockan ringer, på natten när jag ska springa till Pussegullan som låter, på kvällen när jag ligger i sängen och ska släcka lampan och på dagarna på jobbet. Det gör ont. Konstant ont. jag har nästan vant mig vid kronisk molande värk i ryggen.
I går fick jag dock äntligen arslet ur och åkte för att köpa en ryggkorsett av en sjukgymnast i närheten av jobbet. Han förklarade mycket utförligt och noggrant hur man skulle använda den, dess effekter och hur man tar på sig den. En genomtrevlig prick i 60-årsåldern. En som har stort intresse för människor med smärta och vill hjälpa till.
Håller nu tummarna att korsetten kan få mig att tänka till i situationer där jag har bråttom (ständigt bråttom, bråttom och ont om tid för att hinna med XXX innan Gullan XXX) att spara på ryggen och använda ben och bål istället.
När jag ska gå från sjukgymnasten tänker jag att han är en så otroligt engagerad och verkar oerhört snäll.
Jag vill vända mig om när jag går ut genom dörren för att fråga:
-Vill du bli min pappa?
Just en sån som han, skulle jag vilja ha som pappa. Han skulle krama mig och säga att allt blir bra i slutändan.
Jag skulle verkligen vilja höra det, att allt blir bra.
Jag vill höra det och jag vill tro på det.
Det känns som länge, länge sen.

Musen Musse

När man flyttar så hittar man riktigt roliga saker som skriker 90-tal. Gamla presenter man fick när man tog studenten, konfirmerades eller fyllde 20 (bara häromåret förresten.)
Det bästa fyndet i helgen är både användbart och snyggt att ha på frukostbordet.
Musen Musse. En gigantisk vit ostkupa i porslin i form av en mus. Aldrig använd och helt ny i kartong. Vad gör man med sånt? Tar upp ett helt köksskåp eller en hel sektion i kylskåpet bara i sig själv, utan ost. Bör väl bevaras till kommande generationer? Har du plats hemma hos dig, kan Musse få bo hos dig?
Annars så var höjdpunkten för Pussegullan att få träffa kusinen från Skåne som var på besök. Kusinen tröttnade först på att rulla boll...

Gott och blandat

Denna fredag har innehållit lite blandad kompott. Välbehövlig klippning för Gullanmamman, vi har varit hos specialpedagogen och Gullanfarfar har fått en pacemaker. Man kan bara hoppas att det var en av våra, annars har jag ju lagt 10 år i labbet i onödan! Endast det bästa är gott nog. Den magiska manicken har hjälpt många till ett bättre liv och vi hoppas nu att den kan göra underverk i Skåne!
Hos specialpedagogen gick det lite sådär, Pussegullan tar 45 min på sig att vänja sig vid miljön, människorna och leksakerna. 45 min att klura på vad folk egentligen vill att hon ska göra. Då går hon på 15 % av sin kapacitet men sista kvarten ger hon järnet med PECS och vill att det ska sjungas mer och mer. C ler och sjunger igen och igen och när vi går hem tecknar Gullan fortfarande att hon vill höra sång.
Vi fastnar i bilköerna Allan på väg hem, hela Mälarbanan ska tydligen läggas om så varenda kotte tar bilen när tågen inte alls går som på räls. Trots trötthet och hunger håller hon i hop i baksätet, vi spelar skämslåtar (nej, jag tänker inte avslöja vilka de är just nu) och krypkör sakta hemåt. Gullan önskar Maroon 5 "Move like Jagger" och skrattar när visslandet kommer. Mooooveee like Jagger! Vi har fredagsdisco och ingen har så trevligt som vi när basen pumpar på. Nästan som i min gamla raggar-Golf...

Vinkfönstret

I morse när jag lämnade en Gulla på dagis hamnade hon i ponnyn i hallen för lite aktivitet och spring på förmiddagen. När jag pussat henne hej då och vinkat gick jag bort för att ta på mig skor men då kom fröken fortare än en kanonkula och skulle gå med mig. Dagisfröken efter och säger: men, nu får vi allt gå till vinkfönstret och säga hej till mamma i bilen. Gullan tecknar bil och rullar bort mot ett lågt fönster som fröken öppnar. När jag sitter i bilen ser jag henne vinka glatt (mot fröken och inte mot mig men skit samma) hon skrattar och jag rullar sakta i väg medan hennes lilla ansikte blir mindre och mindre. Att vinka i vinkfönstret, nästan som en vanlig unge. Jag känner fukt i ögonen och något som kramar mitt hjärta. Det lilla är återigen det stora, själva centrum i mitt liv.

Dags för bad igen

I morgon börjar bassängträningen för terminen, ska bli spännande att se om Gullan fortfarande gillar den varma poolen och funkiskompisarna. Vi får dock klara oss utan Gullanmormorn med kaffekorg denna gång eftersom hon sitter i ett hammam, lär bli surt och grinigt i kön på Rotebroleden utan koffein.

Grindslant?

En stor sak har hänt! En sak har kommit in i hemmet. En sak man först trodde att man skulle behöva stressa i väg och köpa ganska omgående efter man fått barn. En sak som man sedan tänkte att det där lär nog dröja innan man behöver köpa. För att med stor sorg i hjärtetrakten till slut misstänka att en sån där kommer jag aldrig behöva köpa.
En barngrind. Ett stopp så barnet inte ramlar nerför trappen.
Nu sitter den där på toppen, säker och fast i sina fästen. Och jag ler när jag passerar den för nu sitter den där av en anledning. En helt underbar anledning.
Pussegullan kan ta sig framåt för egen maskin.
Man får passa sig för fröken sitter inte kvar där man satt henne utan skuttar i väg om det finns något intressant att titta på. Därför så monterades grinden upp. GRINDEN! Den lyser nästan i mörkret för att min lilla tjej tar sig framåt om hon vill, i morse satt hon under köksbordet, på jakt efter en spännande studsboll.
Tänk att en simpel trägrind kan kännas så varmt välkommen i ett hem.

En olycka kommer sällan ensam

Nu är det riktigt kallt och det kom sakta smygande. I morse var det skrapa rutan på bilen, gräva efter vantar och inse att sista tagetesen helt täckt av frost nog gick åt skogen. Hösten. Nu är den här på allvar. Och jag inser hur illa jag tycker om att frysa. Och hur illa jag tycker om att allt blir lite krångligare som tex att inte bara behöva pälsa på Gullan många lager kläder för att inte hon ska frysa när hon inte rör sig, utan också behöva klä på sig själv. Med mörkret, kylan och höstan kommer givetvis förkylningarna snabbare än lönen tar slut på kontot. Pussegullan låter som hon rökt en limpa röda Prince utan filter på en kvart och näsan rinner som Vindelälven. Suck.
Gullanmamman segnar långsamt ner på kontorsstolen och huvudet värker, kroppens soldater kämpar hårt i motvind mot förkylningserövrarna.
Borde det inte rimligtvis vara så att om man har ett funkisbarn med extra allt så borde man slippa sega förkylningar? Vore inte det väldigt rättvist?
Var kryssar jag i rutan till ett vänligt men bestämt "nej tack" till mörker, kyla och inte minst dagisförkylningar?
Hoppas på allmänt tillfrisknande under helgen för nästa vecka är det fullt schema med sjukgymnasten, specialpedagogen och premiär för bassängträningen. Gullanmormorn åker med solglasögon till Turkiet och Gullanmorbrorn till New York. Vi åker till habilitering, dagis och jobb med vantar på. Önskar mig ett badkar med kraft och energi samt en ny rygg inför kommande utmaningar!

Ur arkivet

Hittade en gammal Wordfil där jag klottrat en del när det var som allra mörkast, då vi insåg att Gullan inte var som andra och inte heller skulle kunna bli som andra.
Nu kan jag läsa med distans, känner stora stumma ångesten krama mitt hjärta precis som den gjorde då men jag har förändrats sen den tiden. Man har lärt sig något. Nyttigt att ibland gå tillbaka och se hur det det kändes när bomben precis smällt av och man stod där naken, hjälplös och försvarslös. Nyttigt att inse att riktigt så illa är det inte nu.
Jag har lättare att oftare se det positiva i livet, stort som smått, och på något sätt har man lärt sig leva jämsides med sorgen och mörkret. Balansgång på smal och tunn lina visserligen. Vet att gropen är aldrig långt borta.
Sen har man ju lärt sig att den största glädjekällan är ju Gullan själv med allt ljus hon sprider i mitt liv.

Bjuder på ett litet inlägg från september 2008, nästan exakt 3 år sedan.

"Det handlar inte om att bara ha en dålig dag. Det handlar om resten av livet. Kommer resten av livet att kännas så här? Dåligt. Man har bra dagar och man har dåliga dagar säger folk. Men jag, vi. Kommer vi ha ett dåligt liv?
Ett liv är så oändligt långt, många dagar, nätter, veckor, månader och år. Oceaner av tid som man har att förfoga över i det man kallar sitt liv. Och varje minut känns magen som en isklump, sprider kyla ut i minsta lilla cell i min kropp. Gråtklumpen som sitter i halsen och värker och växer, går inte att få bort. Tårarna som stiger i ögonen och hotar att rinna över av en liten kommentar, en tröstande klapp på axeln, ett käckt tillrop eller av just ingenting alls.
Hopplösheten ligger som en grå filt över hela min varelse. Filten är tjock och ogenomtränglig och den gör min syn dimmig, mitt huvud tungt. Den drar ner mitt ansikte mot marken så jag hela tiden ser oändligt sorgsen och ledsen ut. Allting hänger.
Den får mig att känna att det vanliga livet med jobb, SL-bussar, mat och kompisar känns avlägset och meningslöst.
Jag väntar på att jag ska vakna ur mardrömmen men det gör jag ju inte, jag kommer inte vakna och allt är bra igen. Det kommer aldrig att bli riktigt bra igen.
Att vänta på ett mirakel är inget jag orkar göra. Att tappa allt hopp om att det ska bli bra måste kännas precis så här.
Dagarna efter vårt besök på AL är jobbiga. Nätterna är ännu värre, vi sover riktigt dåligt eller inte alls. Vi sover i perioder, en timme hit och dit för att sen vakna med insikten och ordet ringandes med många höga decibel i öronen. Jag tar mig trots allt till jobbet där jag försöker vara som vanligt men det är omöjligt. Lägger på lager på lager med mascara och försöker sminka över de mörka ringarna som jag ser i spegeln. Men sorgen i ögonen är svårt att täcka med make-up. Ögonen är själens spegel och just nu skriker de ut min förtvivlan. Torra för att tårarna tagit slut men fulla med vanmakt och maktlöshet."

Titta på den lilla pippin

Förra årets fotografi från dagis. Svårslaget!

I går var det dags för den årliga dagisfotograferingen.
Pussegullan var på ett tjofaderittan-humör och det mesta var skitkul. Byta till ren tröja, borsta håret innan och torka lite snor på näsan.
Fotografen var en riktigt bra tjej som inte behövde anstränga sig alltför mycket för att fröken skulle tokskratta och klappa händerna. Fyra snabba bilder visar egentligen bara en stor mun som gapar när en uppspelt tjej skrattar. Man blir lite fnissig. Får väl se hur det ser ut när det kommer i brevlådan, om det var ett Kodak-moment eller inte. Det är inte lätt när man inte kan säga åt ungen att sitta stilla och le. Men å andra sidan blir foton på Pussegullan alltid äkta. Speglar precis det hon känner i det ögonblicket när kameran åker fram. Och liksom mamma gillar hon fotografer och kameror i alla dess former.

Puss

Gullan har ju sin egen speciella variant på puss. Det är att ta ett rejält grabbatag om personen som är den lycklige och sen dra för allt vad tygen håller för att slutligen placera en mer eller mindre öppen mun på valfritt ställe.
Är det ett extra kärvänligt tillfälle kan fröken även bjussa på ett par framtänder som gnags in i huden. Blött men hjärtligt och äkta från början till slut.
Och vad gör man inte för de där pussarna...

I´ll see you in court

Jaha, så kommunen la inte ner någon större möda på att granska vår överklagan. Man undrar nästan om de ens läste det hela?
Bara skicka det utan vidare spisning. Jag känner mig en smula nervös inför domstolen som ska fatta beslut om mitt liv, som ska avgöra om vi får avlastning eller inte.
Är ju en riktig nybörjare i dessa sammanhang och funderar på om jag måste köpa en Sand dräkt att ha på mig inför domaren? Men i ren Ally McBeal anda försöker jag samla mod och säger:
Hey, I´ll see you in court.
Låter bra mycket tuffare än jag känner mig.

Spa at home

I går kväll hade jag och Pussegullan en riktig kvalitativ spa-kväll hemma.
Först fick fröken ett riktigt långt och varmt bad fullt med bubblor och fiskar.
Sen blev det insmörjning, pedikyr, manikyr och kam i håret.
Hon fullständligt älskar när man borstar håret, sitter stilla och ler medan man kammar ut lockarna. Slutligen blev det en massage över hela kroppen och Gullan tecknar "mera" när jag tar hennes lilla fot och ger den en riktigt omgång.
Efter detta är det sångstund förstås. Det kommer man inte undan.
En varm och ren liten tjej hamnar till slut i en nybäddad säng.
Man önskar bara att man själv kunde få en likadan behandling men man får själv klippa sina naglar medan man sitter på muggen för att sen hastigt dra borsten genom håret på väg till tvättstugan.
Dock väntar ett dygn på Salt Creek Spa med grevinnan på skånska slätten.
Trevligare upplevelse och sällskap får man leta efter.
Längtar.

Favoritbild

I dag bjuder jag helt enkelt på en av mina favoritbilder på Gullan.
Sommar och bad och en glad fröken, något att le åt nu när höstmörkret brakar in med fart och kläm. Dags att fundera på hur man kan förgylla de allt tidigare kvällarna.
För att inte tala om hur man kommer ur sänghalmen på morgonkvisten när det är svart som natten utanför fönstret? Och så lär det förbli ett tag nu.
Snöslungorna är redan slutsålda hörde jag, vad sägs om det? Nästa år ska jag köpa en i maj!

Sjung av hjärtat, sjung

Just nu är det en enda sak som är etta på Pussegullans favvo-lista; att sjunga.
Det ska sjungas morgon, middag och kväll. När man borstar tänderna, när man äter, när man dricker, när man åker bil, när man klär på sig. Hon gör sin egen variant av tecknet "mera" med både händer och armar och funkar det inte första gången upprepar hon det flera gånger med stora ögon till man uppmärksammar henne och frågar: ska vi sjunga mera??
På frågan om vi ska sjunga "Blinka lilla stjärna" så öppnar och stänger hon sina händer, stjärnan som blinkar.
Så för hundrade gången drar man igenom de få sånger man kommer i håg från öppna förskolan. Dags att damma av sångboken som inhandlades för länge sen.
Kan man inga barnvisor går det lika bra med snapsvisor enligt mormor.
Harkla sig. Ta ton. Och sjunga sig hes, ty det gör man så oerhört gärna när man ser henne teckna "mera" med förväntan i hela kroppen. Fantastiskt, så jädra underbart fantastiskt att hon kan visa vad hon vill.
Så släng all världens leksaker åt fanders och sjung med istället!

Kunde ha varit mitt liv...

I dagens SvD fanns en riktigt bra artikel, missa inte att läsa den.

Mammor

En gång i ett annat liv när jag var gravid frågade jag min mamma:
Tänk om det är något fel på bebisen, vad gör jag då?
Min mamma svarade:
Då kommer du älska det barnet ännu mer.
Tänk att mammor alltid har rätt.