Ur arkivet

Hittade en gammal Wordfil där jag klottrat en del när det var som allra mörkast, då vi insåg att Gullan inte var som andra och inte heller skulle kunna bli som andra.
Nu kan jag läsa med distans, känner stora stumma ångesten krama mitt hjärta precis som den gjorde då men jag har förändrats sen den tiden. Man har lärt sig något. Nyttigt att ibland gå tillbaka och se hur det det kändes när bomben precis smällt av och man stod där naken, hjälplös och försvarslös. Nyttigt att inse att riktigt så illa är det inte nu.
Jag har lättare att oftare se det positiva i livet, stort som smått, och på något sätt har man lärt sig leva jämsides med sorgen och mörkret. Balansgång på smal och tunn lina visserligen. Vet att gropen är aldrig långt borta.
Sen har man ju lärt sig att den största glädjekällan är ju Gullan själv med allt ljus hon sprider i mitt liv.

Bjuder på ett litet inlägg från september 2008, nästan exakt 3 år sedan.

"Det handlar inte om att bara ha en dålig dag. Det handlar om resten av livet. Kommer resten av livet att kännas så här? Dåligt. Man har bra dagar och man har dåliga dagar säger folk. Men jag, vi. Kommer vi ha ett dåligt liv?
Ett liv är så oändligt långt, många dagar, nätter, veckor, månader och år. Oceaner av tid som man har att förfoga över i det man kallar sitt liv. Och varje minut känns magen som en isklump, sprider kyla ut i minsta lilla cell i min kropp. Gråtklumpen som sitter i halsen och värker och växer, går inte att få bort. Tårarna som stiger i ögonen och hotar att rinna över av en liten kommentar, en tröstande klapp på axeln, ett käckt tillrop eller av just ingenting alls.
Hopplösheten ligger som en grå filt över hela min varelse. Filten är tjock och ogenomtränglig och den gör min syn dimmig, mitt huvud tungt. Den drar ner mitt ansikte mot marken så jag hela tiden ser oändligt sorgsen och ledsen ut. Allting hänger.
Den får mig att känna att det vanliga livet med jobb, SL-bussar, mat och kompisar känns avlägset och meningslöst.
Jag väntar på att jag ska vakna ur mardrömmen men det gör jag ju inte, jag kommer inte vakna och allt är bra igen. Det kommer aldrig att bli riktigt bra igen.
Att vänta på ett mirakel är inget jag orkar göra. Att tappa allt hopp om att det ska bli bra måste kännas precis så här.
Dagarna efter vårt besök på AL är jobbiga. Nätterna är ännu värre, vi sover riktigt dåligt eller inte alls. Vi sover i perioder, en timme hit och dit för att sen vakna med insikten och ordet ringandes med många höga decibel i öronen. Jag tar mig trots allt till jobbet där jag försöker vara som vanligt men det är omöjligt. Lägger på lager på lager med mascara och försöker sminka över de mörka ringarna som jag ser i spegeln. Men sorgen i ögonen är svårt att täcka med make-up. Ögonen är själens spegel och just nu skriker de ut min förtvivlan. Torra för att tårarna tagit slut men fulla med vanmakt och maktlöshet."