Lycka är konsten att vilja vara där man är

I helgen funderade jag lite grann på vad jag gjorde med all min tid innan Pussegullan fanns. Sprang jag på stans alla museum? Reste jag mycket? Långt bort? Hade jag en väldigt tidskrävande hobby? Njäe. Det är svårt så här i efterhand att försöka förstå och komma i håg var alla minutrar och timmar blev av. Oceaner av tid utan en krävande liten funkistjej som behöver dig dygnet runt. Jag kan längta tillbaka så det gör ont i kroppen. Att kunna själv få välja precis vad man vill göra med sin tid. Att sätta sig i en mjuk skön läsfåtölj med öronlappar, en riktigt spännande bok, en kopp varm choklad och en gosig filt runt benen. Att få sitta kvar och läsa ut det fängslande slutet utan att bli avbruten. Fast inte katten satt jag där innan jag fick barn? Jag har ju inte ens en läsfåtölj! Och det är destruktivt att längta tillbaka till det som varit, jag vet det. Men ibland kan man inte låta bli för en mini-liten stund. För ett tag sen var jag ju och lyssnade på Olof Röhlander och han skickar numera ut ett veckobrev som han kallar för sitt pep-talk. Ofta ganska läsvärda rader.
I morse innehöll brevet bla följande som jag låter sjunka in i själen:

Du kan ha ett fint hus. Du kan ha ett bra jobb. Du kan ha en snäll man eller fru.
Men lycklig blir du nog inte förrän du lär dig att vilja vara där du är.