Disktrasa

Fredagssnurr. Huvudet är alldeles fullt med veckan som gått. Mycket har hunnits med måndag till fredag.
Jagande av människor på habben som kan hjälpa med överklagandet, varierat resultat där. Genomfört tre träningspass: Zumba, Combat och Cross Fit. Har träffat ett assistansbolag för att diskutera vad de kan göra för oss, lär återkomma till detta i senare inlägg. Sett en maffig konsert med Coldplay. Sovit för lite, stressat för mycket. Jobbat heltid. Haft minst 3 halvtuffa möten på jobbet. Och i dag kl 8 träffade vi som lök på laxen kommunens platsfördelare för att försöka komma vidare i frågan; vad göra med Pussegullan när hon ska börja livet efter dagis. Måste göras en utredning, tar tid och kraft, men det gäller att börja någonstans.
Dagens möte var av det positiva slaget. En mjuk och faktiskt lite ödmjuk kvinna. På kommunen, säger ni? Vafalls? Jo men visst, hon var också förskräckligt ny på jobbet och hade kanske inte blivit en sån där ”nejsägande kommunal-ig tjänsteman” som vi hittills fått erfarenhet av. Såg möjligheterna, inte problemen. Öppen och lyssnade på vår oro för framtiden, hur Gullan ska få det så bra som det nu går i rätt skola. Skeptikern i mig nickar och höjer ett ögonbryn, väser: men hur tror du egentligen det går när pengarna väl ska hostas fram då? För det är nu så, vår kommun har egentligen ingen bra skola att erbjuda Gullan, alltså får de köpa in tjänsten från en annan kommun. Och det är där någonstans man börjar undra: hur mycket får det kosta? Och hur fria är vi funkisföräldrar i vårt så kallade fria skolval? Men det tar vi då. En bra början blev det och när hon tillägger att hon själv har funkis-barnbarn får hon en stor stjärna i kanten. Meriterande, minst sagt, när man sitter på en sån stol. Nu är det fredag eftermiddag och snart får jag gå hem till Gullan och kudden. Känns som hon fått lite tid med sin stressade mamma den här veckan.
Det får vi försöka åtgärda i helgen…

Kallt spel

Dagens händelse var konsert på Stadion, Gullanpappan och jag. Kvalitetstid med bombastiska inslag och med 33 000 fans. Fyrverkeri, lasershow, konfetti och ballonger. Inget som saknas överhuvudtaget när de river av "Fix you" medan lätt augustiregn faller över Stockholm.
Gullanpappan tar min hand medan ståpälsen reser sig. Här och nu.
Ett bombastiskt tack går till Gullanmormor för barnvakten. Så välbehövlig just nu.

Glo in i vägg

Man sitter i sitt hörn. Stirrar argt rakt fram och bearbetar en strategi. Samlar trupperna och tankarna. Försöker få tag i människor som kan hjälpa en. Konstaterar att handläggaren inte vill ha något möte.
Man funderar på varför det ska vara så svårt att ge människor tid i vårt samhälle. Är det en sån värld vi alla vill leva i? Orättvist, omänskligt och oengagerat, är det ett sånt samhälle vi har? Jag klappar långsamt Pussegullans mjuka kind när hon sitter i soffan och tittar på Musses klubbhus medan tankarna irrar hit och dit som flugor på ett fönster. De hittar inte ut. Jag tänker att hon är den vackraste jag vet. Jag tankar kraft från hennes leende. Dags att kavla upp ärmarna och försöka få fram ett slut på eländet. Eller. Tar det någonsin slut? Kampen för sina rättigheter?

Besviken men inte förvånad

Okej. Här ska jag nu skriva vad jag tycker om att handläggaren på kommunen efter mycket om och men har kommit fram till ett antal timmar som vi får personlig assistent till Pussegullan. Detta har personen i fråga kommit fram till utan att ha träffat oss föräldrar, Gullan själv eller någon pedagog på dagis. Baserat på en utredning personen själv gjorde för 1,5 år sedan, full med felaktigheter och hål. Beslutet som vi äntligen kunde kvittera ut i fredags blev därefter. Med en motivering som på många punkter strider mot vad domstolen skrivit. Man kan säga att handläggaren har helt enkelt struntat i Förvaltningsrätten och kört sitt eget race med tanke på budget och inte människor. Med argument som är rent av skrattretande. När jag läste motiveringen till det minimala antal timmar vi fått efter så mycket svett och tårar, blev jag så arg så rösten brast och huvudvärken sänkte sig som en blöt filt över hela mig. I dag har jag fortfarande filten kvar och rösten bär knappt. Att bli så förminskad som människa. Att bli ignorerad. Att bli så förbisedd. Att bli så totalt överkörd. Att bli så uselt behandlad. Att bli dömd ohörd. Det borde verkligen ingen i hela världen bli. Tyvärr verkar detta vara något av en bister verklighet för många som lever i funkisvärlden. Varför ska det behöva vara så? Och jag känner nu pulsen långsamt börja bulta i huvudet så jag tror jag sätter punkt nu. Får återkomma en annan dag när stora svidet i halsen, blandningen av mycket gråt och arg har dragit sig tillbaka. När orden lagt sig på plats och inte forsar ur mig, en smula okontrollerat. När vi samlat mod och kraft, tagit på rustningen och hunnit fundera på hur vi samlar styrkorna för fortsatt strid. Strid som borde vara förbjuden. Striden för att varje människa har rätt till hjälp och striden för att alla människor har sitt eget värde. Energi och tid vi kunde ha lagt på så mycket bättre saker.

Snipp napp slut?

Hur kan en liten gummiplupp orsaka så många tårar? Ja, vi försöker seriöst sluta med nappen som gått på rejäl övertid ett tag. Inte bara en gång har tandläkaren sagt till oss att det är mer viktigt att lägga ner sugdonet omedelbums. Men så är man där, hur ska man förklara för ett barn som inte förstår? Att nu ger vi alla napparna till kattungarna på Skansen? En tröstesak som funnits alltid ska nu inte finnas mer.
Eldprovet var ju i går kväll, vid läggdags och då är den där proppen som allra godast. När Pussegullan får den snuttar hon nöjt och låter ”namm nammm naaammm” Och den åker upp och ner i munnen på henne. Nu är det no more nam nam! Hon tittar förtvivlat upp på mig med stora trötta ögon som är fyllda till brädden med tårar, öppnar munnen och gråter ”uuuuuhhh uuu uuuuu wöööööwwhhh”. Tårarna trillar nerför kinderna och underläppen darrar. Sen kommer spiken i kistan: hon tittar på mig och pekar på sin mun. Gråter vidare. Pekar igen. Förstår inte varför jag inte förstår. Varför jag inte får fart under galoscherna och galopperar iväg för att hämta den där lilla rosa nappen med nallen på, den hon så gärna vill ha, den hon alltid haft. Omutbar i stålbeklädd rustning säger jag med mitt hårda pansarhjärta: men sov nu lilla vännen, du har en liten filt här du kan krama här i stället. Hon ylar när jag går ut genom dörren. Hon ylar mig hela vägen nerför trappen. En stund senare smyger jag upp och då har hon faktiskt somnat utmattad, dubbelvikt som en fällkniv med lamporna tända. Men utan napp.

Filmtajm!

Håll i hatten för här går det undan med bestämda steg! Den bruna budapeststubben vågade sig minsann ut på gatan en sväng på eftermiddagen, där ute där alla glada gröna prinsesstårtor umgicks med varandra. Som Gullanpappan sa när han fick höra att vi tagit en sväng med key walkern i Bullerbyn: "starkt gjort". Jajamen. Det var det faktiskt. Och visst ser det ut som man snabbspolar henne framåt, men farten är på riktigt, duktiga fina Gullan!

Helt fantastiskt!

Alla kan va med! - gympa för barn med rörelsehinder
"Alla kan va med" är Svenska Gymnastikförbundets satsning på att barn med grava funktionshinder ska få möjlighet till rörelseglädje. Gruppen vänder sig till barn mellan 3-10 år och deras förälder eller annan vuxen som kan hjälpa till att ledsaga barnen genom lekar och övningar. Vi kommer att arbeta både i grupp och individuellt med lekar, rörelse, dans, använda redskap och bollar delvis till musik. Kattis och Therese som leder gruppen är utbildade och erfarna barngympaledare i gymnastikförbundets regi, samt utbildade förskollärare respektive specialpedagog. Vi har bred erfarenhet av barn med eller utan funktionshinder. Tiden som är avsatt för gympan är Söndagar 10-11.30, men det inkluderar även paus för frukt/dricka/toabesök samt eventuellt andra behov av pauser eller förkortad tid. Ta med det som barnet behöver i form av vätska och eventuellt litet mellanmål. Om barnet använder någon form av förflyttningshjälpmedel som t. ex rullator eller gåstol är det bra att ha med det också!

Det ska erkännas att jag ibland avundsjukt och lite bittert tittat på Bamsegympan där små glada barn skuttar och springer i sporthallen innan mitt Zumbapass ska börja. Tänkt att "det hade varit kul om man fick gå på något sånt med sitt barn". Men nu! Nu finns en Bamsegympa för gullor också! Sign me up!

Oväntat möte som dröjer sig kvar

På vår skärgårdsö finns en uppsjö av saker och ting. Mycket hav. Bryggor, måsar och båtar. Men även lite skog och äng, små bilfria vägar med grus. Det saknas en del saker också, som affär och pizzeria. Storstadsljud och gatlyktor. Och funkisbarn. Hittills har det närmaste en funktionshindrad person överhuvudtaget varit en äldre dam med rullator. Därför har Pussegullan från start varit annorlunda och ensam i sin avvikelse. Fram till nu i helgen. Vi är på väg ut genom grindhålet för att träna gång med kratta på vägen, för att hämta en dunk med vatten att koka kaffe på. Och rätt som vi går där, med vår kratta, närmar sig en barnvagn bakom oss och jag reagerar som jag oftast gör när det kommer folk med friska barn. Håller i Gullan i handen och samlar kraft, försöker läsa av personen och situationen lite på håll. När de närmar sig visar det sig vara Herr I, en ganska välkänd äldre herre som jag sett på ön i rätt många år. Men den här gången drar han på en barnvagn och i barnvagnen sitter ett funkisbarn. Vi står helt stilla och jag bara måste gnugga mig lite i ögonen och klia mig i huvudet. Här kommer en kompis mitt framför ögonen på oss, i Stockholms skärgård bland friska barn som hoppar omkring med metspön och simfötter. Och plötsligt trängs så många känslor att jag vet inte vad jag ska säga. Fina A sitter där i sin vagn, en sån vagn vi har funderat på. Hon är 8 år och föddes alldeles för tidigt, fick förmodad hjärnskada och blev matad för mycket så tarmen sprack. Mer än 20 operationer senare sitter den lilla hjältinnan här framför oss. Gullan klappar henne på benet och försöker pilla henne i ansiktet och A skrattar. Vi skrattar också, vi som står där i vår funkisbubbla och bara njuter av varandras sällskap. Och jag blir glad utan att egentligen veta varför. Vi använder funkisspråk och hela jag har en speciell ton i kroppen, den sjunger och spelar för mig. Hummar. Det visar sig att Herr I är farfar till A och en stolt sådan. Jag känner mig själv i honom när han berättar om henne, hennes liv och hur hon har det. Sina egna känslor. Och han står där avskalad och utan murar, berättar om svårigheterna och jag bara känner honom i hela mig. Känner oron, osäkerheten, fasan och rädslan. Samma som jag har inuti mig. Hela dagen är jag full av mötet, ömsom lycklig och ömsom vill jag gråta ögonen ur mig och klumpen i halsen är stor och omedgörlig. Lilla A. Lilla A´s liv. Och lilla Gullan och hennes liv. Man räddar för tidigt födda barn när de är så oerhört små och knappt färdiga, men sen då? Tar man hand om dem sen? Får de det livet som det var tänkt? Med träning, pengar och stora satsningar från samhället. "Hon är allt en glad liten prick, den här" säger Herr I. Och är inte funkisbarn så? Livsbejakande? Glada i nuet? Trots svårigheterna och allt motstånd man stöter på i funkisvärlden? Jag känner mig tagen och berörd utan att kunna sätta fingret på precis vad det är. Men det var så fint, när vi stod där. Med olika svårigheter men på samma plattform. Tänk vad gott för själen det är att träffa en kompis, helt oväntat. Och därför så fint. Vackra A, jag hoppas vi ses snart igen där ute!

Själv jag styr så skummet yr

Åka båt i kvällssolen går inte av för hackor.

Frusna ögonblick

I mitt huvud finns en mängd ögonblick som har fastnat i minnet, som fotografier i ett album har de blivit kvar, oförändrade. De kommer förmodligen alltid ligga kvar där. Bevarade intakta till den dagen jag dör.
Det finns den del vackra kort och en del riktigt hemska kort. Ett av de mer fruktansvärda korten är när vi sitter hos barnläkaren på BVC, Pussegullan är kanske 8-9 månader och ligger nu rejält efter sina jämnåriga bebiskompisar. Läkaren kör de raka rören och säger till oss med en lite bekymrad min: hon kommer nog aldrig komma i kapp. Det ska ni nog ställa er in på. Han tittar ner i sina papper igen. Jag stirrar på leksaken han tagit fram för att fånga Gullans intresse i sin utvecklingsbedömning av henne. Jag känner hur det susar och hur kroppen blir iskall. Försöker fokusera blicken. Han sticker till oss en broschyr för habiliteringen sen går vi hem. Väl hemma läser jag broschyren och vägrar vara jag. Vägrar vara i mitt liv, i min situation. Och jag gråter i timmar. Jag vet att jag sa till Gullanpappan: jag vill att hon ska vara som andra barn, jag vill att hon ska vara normal! Jag tror jag skrek det, högt. Ett ögonblicksminne. När jag plockar fram det slungas jag tillbaka i tiden och återupplever situationen, ser mig själv sitta där. Med mitt första och enda barn i knät.
Mitt barn som inte alls är lite försenat som vi har trott. Mitt barn blir ALDRIG som andra barn. Så ofantligt ont det gjorde när det meddelandet slet hål i mig. Men så finns det också så oändligt vackra bilder. Som när vi skulle flytta, allting. Hela vårt hem till ett annat ställe. Vad tusan gör vi med Gullan? Mitt i kaoset? Och efter mycket samlande av mod frågar jag fröken M på dagis om hon skulle kunna tänka sig att ställa upp som privat barnvakt under flyttdagarna. Hon svarar att hon ska fundera på det. Dagen efter står hon i hallen när jag lämnar Gullan på morgonen och vi har precis klarat av den dagliga överlämningen med rapport om allt från natten till gröten och vinkat. Jag står med skorna på och ska strax sitta i bilen. Så vänder sig fröken M om och ler lite mot mig, säger: du, jag gör det. Jag ställer upp!
Och för det ögonblicket och för de små orden älskar jag henne högt över alla stjärnor och himlar. Ett minne som får mig att le. Som fortfarande får mina ögon att tåras och hjärtat att bulta. Att ställa upp så. För en som verkligen behövde det. Ibland tar jag fram olika bilder, tittar på dem. Känner dem i min själ. Känner den totala stora sorgen när en del kommer fram. Känner den oändliga glädjen och värmen när andra kommer fram. De finns där, fastfrusna på min näthinna och omöjliga att sudda ut. Som fotavtryck i sanden som aldrig spolas bort. Eviga spår i min kropp. För nu och för alltid.

Jag vill underlätta för dig

Hur får man kärleken att hålla? Hur får man som funkisförälder kärleken att vara i många år? I många tunga år. När man inte har obegränsat med pengar så man kan åka bort varje vecka, när man inte har barnvakter i drivor på nära håll, när man måste sköta vardagen med hem, fulltidsjobb, dagis och vardagsplocket? Med logistiken, med besök att boka och förbereda sig för, med precis allt som är mycket och hela tiden. Och som aldrig, aldrig tar slut. Hur bevarar man känslan av att man fortfarande tycker så mycket om sin andra hälft? Hur tar man bort det vassa i tonen när man diskuterar vem som nu ska hämta, laga mat, hänga upp tvätten, ta ut soptunnan och anmäla vabben? Hur tar man i stället fram ömheten och det där som visar att man verkligen bryr sig om? Hur visar man sin uppskattning när man är så hårt pressad att en fiolsträng verkar slak som en vimpel en vindstilla dag? Varför kommer hårda ord när man öppnar munnen, istället för en fin komplimang eller lite beröm? Att visa kärlek. Är att underlätta. Sug på det ordet en stund, vid första anblick verkar det futtigt och luktar lite landsting på något sätt. Kärlek är att underlätta. Men det växer så sakteliga. Gror och bildar rötter. Det är ett vackert ord och fullt med kärlek, löften. Att göra det lite lättare för den man lever med och tycker om. Små saker eller stora saker spelar ingen roll, men att bara underlätta. Det kan på många vis vara ett större sätt att visa sin kärlek än det pampigaste bröllopet man kan tänka sig.

Då var det dags

Semestern verkar äntligen vara över även för kommunen ty idag ringde handläggaren upp mig angående domslutet. Jag fick direkt ladda upp med tunga artilleriet:

Poop!

En situation där man bara måste gapskratta. Pussegullan la efter maten en liten portion i blöjan och det verkade som det skulle komma mer så snabbt upp på toaletten med henne i ett fast grepp under armen. Av med blöjan och klafs, där kom ännu en liten lös hög på golvet. Som hon självklart trampar i. Jag får snabbt röja av badkaret där 10 par jeans hänger på tork för att skölja av spektaklet. När fröken har hoppat i karet kommer lilla portion nr tre för dagen! Alltså, känslan av att det är bajs överallt är stark. Jag börjar spola av henne och upptäcker att jag också trampat i kletet och får hoppa i badet. Plötsligt tappar jag duschmunstycket som bjuder upp till en yster dans med fullt ös i kranen och fullständigt dränker mig och hela badrummet. Rätt upp i linserna så jag blir totalt blind i flera minuter och får mascaran att rinna likt en vårflod nerför ansiktet. Pussegullan klappar händerna och piper som hon gör när det hela är extra kul. Jag vet inte riktigt var jag ska börja eller sluta så det får bli det där gapskrattet medan jag vrider ur alla mina kläder och börjar sanera. Mitt i kaoset skriker jag: det är baaaajsss ÖVERALLT (vilket får Gullan att skratta högt) och så kommer Gullanpappan hem och kliar sig i huvudet när han ser det översvämmade rummet och röran. En helt vanlig måndag hemma hos vår familj. Men det gör inget, Gullan har haft en bra dag och inget kan förstöra den här kvällen. Den får en guldkant som inte går att tvätta bort, ens med tusen liter vatten som sprutade över hela oss.

Jag kanske inte ska ha TV?

OS, OS och OS. Jag är trött på ryska diskuskastare med hår under armarna, tjeckisk brottarbralla med majonnäs, stelbent landhockey som slutar 0-0, jag är trött på kval och ständiga intervjuer, man tragglar sig igenom semifinalen i Judo, Budo och 200 meter krabbkött. Hur mycket sport kan det finnas? Att visa och prata om? Men. Bland alla repriser och allt som hör OS till, och det är mycket, lyckades SVT häromkvällen peta in ett intressant program som jag nyfiket och förväntansfullt tänkte titta på. Det hette ”Välkommen till vår vardag” och handlade om tre familjer som fått funkisbarn med Downs Syndrom. Ett program som borde vara i min smak, gillar ju verkligen när såna här satsningar med funkisfamiljer kommer upp till ytan och att vi får synas i media, att vi får komma in en smula i normala familjers vardagsrum och kanske ge något av en aha-upplevelse. Men efter programmet kände jag mig en smula besviken och lite tom. Och det tog ett litet tag innan jag inser varför det störde mig, det där programmet. Jag satt där och tänkte ”jaha, det var ju värst vad de där familjerna har det lätt och att allt går så bra”. Kanske saknade jag svärtan, programmet framstod lite platt. Där var familjerna i olika situationer, ja visst, tecken är ju en rolig grej och det fungerar KANONBRA. Och jag tänker på de timmar som man nöter och nöter, för att barnet ska lära sig. ETT enda tecken! Jobbet, slitet. Hur man många gånger vill ge upp och känner sig dum som ett fån där man står och tecknar ”korv” medan ens barn tittar åt andra hållet. Bristen på respons. Bristen på resultat. Och en mamma säger något i stil med: ja jag tycker inte det är någon skillnad alls att vara mamma till X, om man jämför med Y (som är normalstört). Jag vrider lite på mig och rynkar ögonbrynen i soffan. Nu har jag inget frisk Y-barn så kanske inte ska säga så mycket. Men ändå. Det ÄR skillnad att vara funkismamma, det är oändligt mycket mer jobb. Och oro. Framtiden nämndes bara flyktigt i sammanhanget typ ”ja man undrar ju lite hur det ska bli framöver för X, när X slutar dagis och blir stor. Men det blir nog bra”. Och alla de timmar man grubblar på skola, kompisar, vuxenliv och boende och vem som ska ta hand om mitt barn när jag är död? HJÄLP!
Det viftas bort lite för lätt. Platt. Nu säger jag inte att man ska sitta och deppa ihop för att allt i funkisvärlden är ett enda stort mörker, inte alls. Jag har också försökt lära mig att leva lite för dagen och ta framtiden när den kommer, och inte nu. Men ingen ska tro att det är så lätt som det ser ut i programmet! Barnen var verkligen söta och visst, de kunde både gå och äta själva. Jag inser att Pussegullan har ett större omvårdnadsbehov än just dessa DS-barnen men mycket har vi gemensamt ändå. Det kommer fler delar av serien, kanske det blir lite större perspektiv än ”gullperspektivet” där precis allt är så bra som det kan vara. Äh, ge mig bara kameran här nu så ska jag spela in en mastodontfilm vettja. Där man inte skyggar för mörkret. En (OS) medalj har alltid en baksida, hur gyllene den än är. Och den baksidan är viktig att lyfta fram, den med.
Så, nog för sura tv-tanten för i dag va! Vi ses säkert i tv-soffan snart igen med nya glada miner och höga krav på kvalité och innehåll.

Trollunge

En morgon bland alla andra mornar. En helt vanlig onsdagsmorgon. Så kommer min ängel och brer ut sina vingar, med stjärnor i ögonen och den lilla kroppen full med bus. När hon vaknar skrattar hon. Hon skrattar fast hon blir väckt och rutinerna är ur fas. Hon vill kramas och hon vill pussas mest hela tiden. Jag låter henne göra det, tar tiden att smeka henne långsamt över ryggen då vi byter blöja. Sängvarm, mjuk och med alldeles egen Gullandoft. Jag snusar medan hon sprattlar och vill komma loss. Denna morgon är för fin
för stress, för vacker för att trasa sönder genom att skynda sig. Så vi tar oss fram i lagom tempo, genom gröten och tandborstningen. Hennes skratt klingar genom huset, högt och rent. Tjuten och pipen av ren livsglädje. Så smittsamt. Bär med mig vår morgon hela dagen. Förundrad. Som en svävande dimslöja dröjer sig den kvar och är bara underbar. Det spelar ingen roll att jag blir utskälld av en sur asfaltsgubbe på vägen till jobbet, att jag fastnar i en onödig bilkö och kommer för sent eller att mjölken är slut i kaffemaskinen.
För mitt mirakel har skett. Mitt barn har gett mig en sån glädjestund att hjärtat värker och värmen håller i sig genom hela långa arbetsdagen. Det spelar ingen roll att hon inte kan det som andra barn kan, hon är den som kan med bara ett litet leende rädda mig. Tänk vilken magi, ren Gullanmagi när den är som bäst.

Får jag sova lite?

Vad annat kan man säga än att vardagen är vansinnigt tröttande?

Ångest och sjörapport

Två saker blir man av fyra veckors semester: fet och fattig. Nu sitter man här med jobbångesten som tuggummi under skosulan. Tvättberget är enormt. Suget efter att få jobba inte lika stort. Och nuförtiden så är det dubbeltufft, inte bara att man själv känner ett visst motstånd inför vardagens strikta rutiner, man vet ju inte hur Pussegullan ska reagera. Gå upp tidigt, äta gröt hyfsat snabbt, ut och iväg och sen till dagis. Hur ska det förresten gå med dagis? Fröken Spattman visar sitt brunbrända tryne efter några veckors bortavaro. Men antar att jag får försöka lösa det eftersom, kanske går det hur bra som helst. Kanske inte. Vi får helt enkelt bita i det sura äpplet när klockan ringer kl 06.00 i morgon bitti och ingen av oss fattar vad det hela handlar om. Vad är det som låter?! Usch ja. Gnäll, gnäll och lite mer gnäll.
Någon undrade hur det gick för lillebror i Roslagsloppet igår och visst gick det bra! Lite otur med läckande bensintank men de gjorde en fantastisk insats och tog sig hela vägen till målet i Öregrund. Bra gjort! En tuff bana med riktigt tuffa förutsättningar som t ex gropiga fjärdar och en bitvis frisk sydvästlig vind. Ryktet att många fick bryta loppet och båtar som tom sjönk på vägen nådde våra öron. Hurfh! Vi guppade runt i vår hejar-båt i över två timmar för att spana på loppet och som vanligt tyckte Gullan att båtlivet var tipptopp. Man upphör aldrig att förundras över den lilla damen. När båtar ryter förbi, helikoptern smattrar ovanför och vinden viner då blir hon inte rädd. Inte ens fundersam. Nä, vågorna är kanon och varje båt som for förbi fick en applåd. Ja, nog är hon en sjöbuse alltid. Brås på brorsan min kanske?

Här gäller det att hålla koll, när kommer de förbi oss egentligen?

Medan man väntar kan man alltid vinka till grannarna i båten bredvid, tjenamors!

Spelar ju ingen roll vilken plats de hamnade på, min morbror är alltid bäst ändå!
Så här glad blir man när de susat förbi oss.

Dumma burken

Tänkte att jag såhär sista dagen på semestern skulle koppla av lite i tv-soffan. In och kika på tablån och där var det tvärstopp. Inte ens några normala nyheter! Att hitta något att se på som inte stavas OS verkar vara lika svårt som att hitta ett litet ställe utan mygg denna ganska blöta sommar. Nä, det får bli en bra bok och tidig kväll i säng i stället. Gullan har i dag inte sovit på dagen eftersom vi gjorde en utflykt till Norrtäljetrakten och Café Peter. Logistiktripp inför morgondagen då det är stor racingdag. Blir ju spännande att se om natten bjuder på en smula bättre sömn eller inte för Gullan, hon borde rimligtvis vara trött?! Till OS-pratets entoniga malande går jag nu och borstar gaddarna. I morgon är det som sagt dags för 50-årsjubileum av Roslagsloppet och bror ska även i år ratta sin båt. Blir spännande! Hejarramsorna är putsade och skyltar målade. Let´s go, 271!

Hmm, ja vad ska man välja egentligen?

Sista versen

Det börjar bli dags att tänka på refrängen. Sista skälvande semesterdagarna, flämtande timmar i frihet. Sista stunderna nära, nära Pussegullan. Omedvetet börjar man rampa upp och fundera på hur många meter pappershögarna mäter på skrivbordet och hur många olästa mail som ligger i inboxen.
Men jag ska försöka njuta ett litet tag till innan det är dags att bege sig tillbaka till gruvan. Efter en helt galen vecka i Skåne med enbart sol (tjat tjat) och värme så har vi åkt tillbaka hela långa E4:an till den kungliga hufvudstaden. Bilresan gick bra men kändes tämligen seg på slutet eftersom någon smart (?) person bestämt att Essingeleden ska grävas upp, plockas ner i molekyler och sättas ihop igen. Just det där när man är nästan hemma...och så är det tvärstopp. Hmpfh. Pussegullan imponerade dock med sitt stora tålamod i sin bilstol, dock var det inte tu tal om att sova i densamma. Åh nej. Vaken, vaken och vaken tjej. I går var vi på storståtligt bröllop på Nyköpingshus med allt som hör vigslar till. Tårar, präst, vals, mat, tårta, ris, presenter och massor av tal. Gullan då, undrar ni? Jo, hon fick vara hos fröken C från dagis som likt en riktig vardagshjältinna ryckte in och erbjöd barnvakt. Mycket bättre att få leka och busa än sitta på en lång middag. Så vips, hade man barnfri tid och en måltid där man både kunde känna vad maten smakade och hann prata till punkt flera gånger med bordsherren utan avbrott. I morse när Gullan skulle hämtas upp var det dock en sur tjej som inte hade någon lust alls att gosa eller pussas. Det var nästan om att demonstrera "ni har lämnat bort mig så det blir inget av med gulle-gull här inte". Men efter en stund släppte det lite grann och man blev förlåten. Lustigt det där, har inte upplevt det alls tidigare men visst tusan var det så att hon var lite stött. Och när hon väl förstod att vi var hemma igen och att ingen skulle gå igen var det okej. Semestern har gjort oss alla gott och Gullan har känts glad och framåt. Som hon blivit förstärkt i sig själv, hennes subtila signaler har blivit lite starkare. Gör mer ljud, pekar, har helt enkelt en ökad drivkraft. Input och output kanske. Man önskar att man alltid kunde ge henne den tiden och den bekräftelsen, träningen och utmaningarna som vi hittat under dessa veckor. Nu återstår att se vad hon tycker om att gå tillbaka till dagis, minns förra året med iskall fasa i magen. Vilken ångest som hon hade då. Hur hon inte ville vare sig gå dit eller vara kvar där. Men nu ska vi inte måla något på väggen utan vi tar det då, OM samma problematik uppstår. Jag talar mig själv tillrätta med fast och stadig röst.
Håll tummarna!