Hur du vet att det är dags att städa!

Ha! Det har varit mycket den här veckan. Och nu ser man resultatet i hemmet. Grejen är inte att dammråttan ligger där på golvet, redo till språng. Grejen är att dammråttan har en stor klan bakom sig, en gigantisk familj och de är alla hungriga.

Köttätande råtta på jakt efter mina tår...

Svamp

Dagens spontana kommentar kommer från en kollega och den suger jag åt mig som en svamp. Ibland ska man bara göra det. Glädja sig och ta åt sig. Av sådant som kommer farande helt oväntat. Inte fundera så mycket utan bara ta in det, vem vet när det kommer något snällt nästa gång? Vet att denna kommentar var ärligt menad och kom från hjärtat. Vad sa människan då? Jo:

Fan vilken trevlig människa du är egentligen!


Strunt i Jante idag, jag är trevlig! Tydligen.

I stallet i stället

I går var det premiär för Pussegullan och mig på funkisridningen efter att ha stått i kö länge. Det är allt roligt att stallet är samma stall jag hängde i som ung hästtjej, fast nu är det ombyggt, nytt och fräscht. Jag smög runt i stallgången för att leta efter mina gamla favorithästar Mysak, Costello och Eliza. Och så Lothar. Tänk Lothar. Den svarta pensionerade polishästen som var groteskt stor och muskulös. Om man fick välja häst sist av alla så fick man alltid Lothar direkt. Lite farlig kändes han. Stod längst in i en jättestor box i det större stallet, där smög man in på sina små fötter medan alla andra i gruppen gick till ponnystallet. Lothar var så hög i mankhöjd att alla fick använda en liten stege för att överhuvudtaget få på sadeln. Sen satt man där uppe i skyn som ett litet knappnålshuvud och svajade högt över marken, man sparkade med sina små ben men Lothar gick mest i sin egen takt runt i spånet i det dragiga ridhuset. Undrar om Gullan hade samma känsla när blev uppslängd på Poccahontas i går? Inte lika stor som Lothar, som bara blir större och större ju mer jag tänker på honom, men rätt rejäl ändå. Jag kan längta tillbaka fruktansvärt mycket till den okomplicerade tiden i stallet där man smörjde träns hur länge som helst, var strålande lycklig över en ny hovkrats och kände sig delaktig bara genom att mocka i timmar. Det behövdes inte nödvändigtvis alltid ridas utan pysslet runt hästarna var minst lika kul. Att få tillhöra och dela i stallet, att få vara med ett sånt fantastiskt djur som hästen. Vill tillbaka och sitta där ibland höbalar och drömma tillsammans med de andra stalltjejerna om att få ställa upp i en hopptävling. Pussegullan har en rätt schysst stil när hon rider, lite lagom säckig a la Zeb Macahan följer hon med hästens rörelser men det där med att hålla i sig med händerna är bara att glömma. Det ska viftas, klappas och uttryckas! Inte alls hålla i tygel eller sadel. Hon glider en smula hit och dit men känslan är att hon faktiskt använder bål och får stöd av stigbyglarna. När vi passerar den stora spegeln i ridhuset på kortsidan stirrar hon intensivt på sig själv och tar båda händerna på hjälmen som om hon undrar vad tusan hon fått på skallen. Jag ler och smackar på hästen. Efter en stund i manegen får vi skritta runt en liten sväng i skogen där flygplan, bilar och träd är riktigt intressant från hästryggen. Betyget blir efter första gången helt klart godkänt och får tre applåder av fem av Gullan. Och jag tycker det är så underbart att få vara med alla hästar och i stall igen.

Pussegullan och Poccahontas är redo på mittlinjen!

Full fart framåt i galopp!
Man ser inte händerna för de viftar intensivt på bilden.

Äppelmos

Är så fruktansvärt trött, trots att helgen innehöll både sömn och frisk luft i regn. På landet har alla äpplen ramlat av träden och ligger på marken, lite lagom skruttiga och kantstötta. Jag känner mig som ett sådant mosat äpple i mossan. Brunt, halvruttet och mosigt. Någon fågel har hackat hål i ena änden och en mask har gjort djupa gropar i sidan. På toppen jobbar sig en seg snigel envetet in mot kärnhuset. Några dagar till och man är mest klet kvar. Veckan som kommer är tuff som trä, almanackan full till brädden med måsten och att göra med alldeles för få ta-igen-mig-stunder. Jag funderar på var tusan jag ska hitta kraften och varför jag är så utmattad i själen. Kanske all press trots allt tar ut sin rätt, förr eller senare. Känner trött-tårarna komma och inte blir det bättre av att jag fick ena ögat fullt av schampo i duschen nyss. Nu ser man rejält rödgråten ut.

Du är ju bara mänsklig

Man borde ju ha lärt sig längs vägen, för även om vi i ett längre perspektiv är nybörjare i funkislandet så borde man ha lärt sig åtminstone lite grann. Att absolut ingenting får man gratis. Att ingen tänker på det mänskliga värdet. Att precis allting får man slåss för. Att blir luttrad i den här branschen tar tydligen en ocean av tid. Jag har för mycket mänsklighet och ödmjukhet i mig fortfarande, är inte med på den skoningslösa bana där handläggarna spelar sitt spel. Jag är ett lätt offer och de äter mig med sina vassa tänder, en enda liten bit. Nafs! Jag, min stackars godtrogna funkismamma. Mjuk mamma på insidan men försöker se hård ut på utsidan. Mycket arbete kvällarna innan då flitens lampa har lyst, suttit och knåpat, tänkt och skrivit ner antal minuter som min dotter behöver hjälp. Så ovärdigt och så omänskligt bara i sig. En process som tar tid och som gör ont i själen. Går på möte med kommunen och tänker att nu har någon hört mitt rop på hjälp, nu har jag en dom i ryggen som kommer göra vägen lättare och mindre krokig. Nu har de insett Pussegullans stora hjälpbehov. Borta är deras prat om det normala föräldraansvaret som ingen ändå kan förstå. Nu blir det äntligen ändring och vi får de timmar vi behöver, inte de futtiga löjliga enstaka som de trots allt tvingades ge oss. Men inte alls. Kalla sitter de där, och vägrar att lyssna på mig. Med grym attityd, näsan i vädret och pekfingret höjt. Vi är smulor utan värde som de bara viftar bort från bordet. De bryr sig inte. De tar ingenting till sig. Och jag känner hur ridån går ner med en smäll och allting i rummet blir rödfärgat. Slut på orden och käkarna är så sammanbitna att en kofot hade inte kunnat få upp dem. Att lära sig stänga av känslorna och förbli saklig och diplomatisk. Att resonabelt föra fram sina åsikter. Det önskar jag att jag hade klarat i går. "Du är ju bara mänsklig" sa en vän till mig. Synd att fler inte är det, säger jag tillbaka.
Ett möte blev det, där jag besviket konstaterar att jag inte lyckades hålla huvudet kallt. Där känslorna tog överhanden. Där jag sitter och önskar att jag kunde klösa ögonen ur någon. Vita blixtar far genom mitt huvud, blixtar av frustration och vitglödgad ilska. I skallen skriker en entonig röst ”hur lever ni med er själva”. Det vill komma över mina läppar och ett tag är jag rädd att jag sagt det högt. Ingen människa borde förnedras på detta sätt, ingen i hela världen. Jag tittar försiktigt på Gullanpappan och hans ögon är svarta som natten. Juristen ser uppgiven ut men kämpar på in i det sista när mitt syre tagit slut för länge sen.
Men förgäves. Vi drar oss tillbaka, ohörda och små. Hur når man fram till någon som bara förhalar för att vinna tid och spara pengar? Som inte ser människorna där, som ber om hjälp för att orka fortsätta sina liv. De vägrar se föräldrarna som vill ge sitt barn det allra bästa och de förvägrar oss hjälp vi har rätt till. Efter ilskan kommer den stora tröttheten, rullandes som en kompakt dimbank från havet. När jag kommer hem raglar jag mot sängen. Tom och trött. Allt jag skulle gjort och allt jag skulle ha hunnit ligger kvar där det lämnades. Istället ligger jag under täcket och försöker öppna käkarna och få in ny luft i lungorna, ny kraft i min kropp.

Starta om hjärnan?

Nu ska jag tala om vad som är riktigt jobbigt med att komma hem från en resa. Det är att man inte riktigt passar in i sin egen vardag längre. Som att försöka få in en pepparkaka i form av en gubbe i en pepparkaksform för den klassiska grisen. Det fungerar inte och när man då tar i med lite fart så blir det ett stort kras som enda resultat. Jag ligger där på golvet, lite trasig och kantstött och undrar vad som hände. Vad hände med farten jag hade under sulorna innan jag åkte till Kina? Där mina fingrar effektivt hamrade på tangenterna, där hjärnvågorna åtminstone kunde komma på en enda bra idé, där kroppen orkade ta sig till sängen på kvällen? En vecka senare och vi synkar inte längre. Vardagen och jag. Min skalle är inte med. Kan det vara tidsskillnaden? Kan det vara så att systemet segas ner när man har några dagar av svindlande upplevelser och barnfritt dessutom? Att få sitta på huset i fred, att få tugga klart maten, att bara klä på en person på morgonen och det är sig själv. Kan sådant rent av vara skadligt? I morgon har kommunen kallat oss till stort och viktigt möte, och jag är nervös. I kväll ska jag sitta uppe sent och gå igenom alla mina uppgifter, mina papper och mina anteckningar. Förbereda mig. Det lär väl fungera sådär med massor av kaffe eftersom kl 21 svensk tid är mitt i natten för mig. Hmmm. Nu skulle jag verkligen behöva en slipad hjärna. En rapp tunga. Sakliga argument i ärmen. Hur ska man få dem att förstå att vi behöver fler timmar? Att vi har rätt till det? Hur når man fram dem? Men detta tröga semestersystem i kroppen, med ett sinne som fortfarande behandlar allt jag sett och upplevt. Som fortfarande njuter. Hallå! Speed it up! Jag daskar mig lätt på kinden och peptalkar i spegeln. Kom igen nu! Vakna! Välkommen till Sverige och funkisvärlden där du måste kämpa för varje minut ditt barn ska få personlig assistent. Gullan ler stort mot mig på morgonen och jag tänker att hon har förändrats medan jag var borta. Hon har blivit än mer underbar.

Ni hao!

Eller hej på svenska! Tillbaka från Kina sitter jag på min häck och försöker smälta alla intryck från några dagar i Peking. Ja jisses, var börjar man? Var slutar man? Fantastiska och lärorika upplevelser har blandats med god kinesisk mat och det bästa av sällskap. Men nu åter i vardagen och man inser att tiden verkligen flög i väg. Nu. Kastas in i allting. Allt som jag inte hann med innan resan, allt som ligger inbokat kommande veckor. Med fel tid i kroppen och med många flygtimmar bakom mig försöker jag samla tankarna för att få upp tempot igen. Gasen i botten. Och som vanligt när man haft ledigt från Pussegullan och hennes tillvaro kommer det en liten gropkänsla av svärta. Ja just det. Det var så här jobbigt det var ja. Precis hela tiden behöver hon mig, oss. Redan när jag kommer innanför tröskeln hemma så är jag sorgsen, jag inser hur mycket jag sörjer i själen att hon inte kan säga "mamma, jag har saknat dig". Gullan är dock glad och uppspelt när hon får syn på mig och jag försöker trösta mig med att hon nog är lycklig. Lycklig att jag är tillbaka hos henne. Jag sväljer ner gråten som hotar att svämma över i halsen. Går ut hårt med funkisgympa direkt där Gullan sätter sig fullständigt på tvären och bestämmer sig från början att det suger rejält. Och inget kan få henne att ändra sig utan hon gråter och vägrar att göra alla de bra övningar som finns och tänker inte alls samarbeta med ledarna som jobbar till sig. Ledsen går jag hem med ungen under armen. Och önskar mig tillbaka till fjärran östern.

Nästa hållplats: Beijing!

Nu blir det en liten tripp. Inte så liten heller, ser ni den där lilla pricken längst bort på muren? Det kan snart vara jag. Gullanmamman ska på ett äventyr utan dess like! Kvar hemma lämnar jag alla bekymmer, min stress och allt jag måste göra inom en snar framtid. Det kommer jag inte sakna. Däremot Gullanpappan och Gullan själv. Boohoo! Men. Nu blir det en paus för nya intryck, kan göra min överhettade hjärna gott tror jag!

Det är mycket nu

Nu snurrar det mycket på hjärnkontoret kan jag lova. Det är full fart på alla instanser för tillfället och de verkar alla vara ute efter att få boka upp mig och min kalender så mycket som det bara går. Allt fler möten och besök ska klämmas in och snart finns det inte en enda lucka på dryga tre veckor. Det är gula små lappar, rödmarkerad text, understruket och kladdat överallt. Jösses. Helt plötsligt har t ex arbetsterapeuten som jag har jagat minst sagt en längre tid vaknat och vill boka hembesök för att se hur hon kan underlätta med hjälpmedel i hemmet, boka tid för att titta på rulle (bara detta framkallar en ångestattack hos mig) samt besök på dagis för att kolla in Pussegullans situation där. Vidare är det nya skor och ortoser inför hösten, avgjutning hos OT Center, återbesök och prova. Träff med assistansbolaget, driva överklagandet vidare samt se över hur vi bäst kan göra med de få timmar vi har fått för Gullan. Sjukgymnast och specialpedagog ska avhandlas samma vecka. Föräldramöte på dagis plus kvartssamtal två olika dagar. Möte med kommunen för att prata vidare om Gullans skolgång, besöka olika skolor i olika kommuner. Återträff på habiliteringen från AKK-kursen där jag får skämmas för att bildkartorna blivit lite inaktiva under sommaren. Och som grädde på moset har Gullan äntligen fått plats i ridgrupp! Och så ska man hinna jobba. Och leva. Detta får mig att undra; hur får folk ihop det med fler barn? Det växer inte mossa under mina skor där jag står precis nu direkt. I 140 ligger jag och pressar på motorvägen på väg till jobbet medan allting liksom hoppar omkring. Har inte ens tid över till att skriva av mig så mycket som jag vill här på bloggen, inläggen jag vill skriva önskar komma ut! Hallå! Kan jag pausa? Dansa?
Känner för att gräva en grop och se om jag hamnar i Kina.

Höstens första snorbuse

Låga energinivåer i huset. Det är nu september och officiellt höst. Som ett brev på posten så kommer de jobbiga förkylningarna nerdimpandes mitt ibland oss. Dags för första omgången nu, i natt rosslade stackars Pusegullan högt och mest hela tiden. Och precis som alltid blir jag otroligt spattig och känner oron krampa i min mage. Hon kan ju inte säga eller berätta vad som är fel eller var hon har ont! Men vi hann i alla fall testa funkisgympan i går innan det däckades totalt. Tror det kan bli en bra grej för oss att gå på när snön ligger vit på marken och det mesta blir otillgängligt och isigt, läge att låta Gullan rusa runt bland bollar och mattor i en hall för precis som normalstörda barn har hon ett stort behov av att röra sig, men på sina villkor. Ledarna verkar villiga att lära och är entusiastiska, fanns en del att finslipa på när det gäller deras upplägg men det kan nog bli bra så småningom. Jag kommer hem och känner mig som en bra mamma. Trött och utpumpad av ansträngning och med värkande rygg men hjärtat är lätt. Meningsfull tid med Gullan, att ge henne något hon tycker är kul. To do listan i hemmet är lång och ständig men ibland måste man bara prioritera saker och ting. Dammtussar i hörnen och ostädad garderob men nöjd Gulla. Ja. Just det. Och en mamma som är stolt över sig själv att hon gick på gympa med sitt funkisbarn. För precis som allting nytt med Gullan är det ett visst motstånd. Och det krävs kraft. Ibland orkar jag och då är känslan skön i kroppen när jag får en rykande kopp kaffe som belöning medan fröken sover middagsluren.