Downton Abbey för en dag

Ibland är det skönt att komma bort och sova någon annanstans än hemma. Speciellt när någon annanstans inte är ett sjukhus. Från ständigt närvarande oro och kräknoja till slottsmiljö och en utsökt middag. Det är tvära kast i denna värld. Gullanmormorn tar den tunga biten och axlar vårt ok, ställer upp en natt som barnvakt och jag tar Gullanpappan i handen och åker norrut, till ett vackert slott där vi låtsas att vi är prins och prinsessa i vårt tornrum. Och det är inte utan att man känner sig som en kunglighet i de ståtliga salarna, med den stora slottsträdgården och de överdådiga fasaderna. När vi anländer finns stressen på högvarv i kroppen, axlarna vid öronen och vi blir så ställda inför situationen. Nu ska vi hinna göra precis allting man kan göra på ett slott och det på en gång, innan mormor ringer och säger att hon har kräkts! Vi går ner mot sjön och bastun, med målmedvetna snabba steg. Stannar plötsligt upp och känner hur det känns att för tillfället inte ha något man måste göra för händer, att inte ha bråttom och att inte ha Pussegullan nära, nära. Det känns som man är sjuk. En ton i öronen. En hög puls. Vi tvingar oss att istället strosa vidare, det gör ont i knäna. Har ingen vana att spankulera runt och titta på frostiga träd mot en knallblå himmel. Man tappar styrfarten när man inte är på väg mot habilitering, dagis eller jobb. Vad gör vi här? Vad är syftet? Koppla av? Vad är det? Men gradvis sjunker faktiskt axlarna och när kvällen kommer är vi trötta och nöjda, konstaterar att sådan här tillvaro är lätt beroendeframkallande. Vi pratar länge utan att bli avbrutna om vad man kunde tänkas ha för bekymmer innan Pussegullan kom. Slutsatsen blir att man förmodligen hade andra problem och små saker att gnälla på. Vi ska snart tillbaka till verkligheten men just nu fångar jag ögonblicket. Just där och då i slottet, är min insida full med vårknoppar, det spritter och porlar i själen. Kan det kallas lycka?

Mr Carson har serverat afternoon tea i södra salongen!