Ensam bland normala

Dags att ta på sig rustningen. Jag klär på mig bit för bit av järn, klär in hela kroppen och sist fäller jag ner visiret för ansiktet. Redo att flyga med Pussegullan. Redo att vara ensam att resa med en som flämtar, flåsar, hurfh-hurfhar, numera ticsar och som syns och hörs mest. Möta blickar. Möta tankar. Människor som tänker att där stod det inte rätt till. Och varje gång jag är på Arlanda undrar jag, var är ni alla funkisbarn? Jag vill åka med samma plan som er. Det är inte kul att vara så ensam avvikande. Men en tycker det är kul med resandet, det ser jag genom visiret som också döljer tårarna.

Oj, vad många väskor det passerar på hjul!