Långt från muntergökar

Även om det är ett heltidsjobb att ta hand om Pussegullan kan man ändå ana en tillfällig semesterlunk i familjen. En variant av lugn. En kvart av slummer i en solstol. En ljus sommarkväll med en rykande grill. Och en tripp över bron till Köpenhamn för att se en sen länge bokad och väldigt efterlängtad konsert. Och fast regnet öser ner över Danmark och mina fötter är plaskvåta så ler jag och bara älskar den här kvällen. I publiken står fyrtiofemtusen människor som ger bandet sin kärlek och Dave vickar på höfterna, dansar sin stativdans och är allas vår domptör. Vi är i hans grepp med ångesten frustande i bakgrunden, med svärta och stort allvar i texterna. För en kväll är det trevligt att vara en i den månghövdade skaran av fans, inte funkismamma utan bara mig själv som 15-åring igen, i en enkel nostalgitripp blandat med ny svärta. Det fungerar riktigt bra. Jag är en liten människa bland alla de andra som sjunger med i alla texter. Kvällen tar slut alldeles för fort och det är dags att återvända till det verkliga livet. Men fortfarande leendes.

Världens bästa band