Att vända skutan

Nästan en vecka av semestern har passerat, bara så där. Folk har kommit och gått, människor omkring oss hela tiden. Jag har tydligen fastnat i något gnällträsk för det känns som man är mer utmattad nu än när man gick från jobbet. Det är ett tufft heltidsarbete att ha hand om Gullan, och hon kräver mer ju större och äldre hon blir. Man jobbar till sig. Man apar sig. Man tränar med henne. Man busar. Man gungar. Man hoppar studsmatta. Man lagar och ger mat. Man kör potträning. Man kör henne i skrindan. Man lägger henne ner femtielva gånger innan hon somnar. Man kräkvakar på nätterna. Någonstans på vägen tappar man bort begreppet semester. Jag är trött. Jag är förbannat trött. Tankar om att läsa en bok i en hängmatta. Sitta slösaktigt länge med en kopp kaffe i eftermiddagssolen och ta påtår. Bada bastu. Segla en tur. Jag går runt och längtar efter min semester. När kommer den? När Gullan får ett fullständigt psykbryt på eftermiddagen känns ättestupan svindlande nära. Orkar inte. Kan inte. Det tar mina sista krafter men jag lyckas vända skutan, får henne att äta lite korv och bli lugn. Men sen är jag en blöt fläck. Och jag undrar i mitt stilla sinne, hur ska jag greja de semesterdagarna som är kvar? Något måste till. Eller från. Eller vad vet jag.