Gott nytt år

Ja, vare sig man gillar det eller inte så är det snart nytt år igen. Grannens barn drar av smällare i brevlådan. Hummern är slut i delikatessen och folk korkar upp så det poppar i hela stan. Bara hänga med. Jag funderar på hur länge mina dinglande örhängen får vara ifred för Pussegullans viftande händer. Rätt var det är har hon väl både ett hänge och en snibb i handen. Tur man har två. För nu är det fest och ett öra hit eller dit är inte hela världen. Gott nytt 2014 till alla som slinker in här på klottret ibland! Vi hörs igen när vi slängt ut det gamla och tagit in det nya.

Att inte bli ett OFO

Konstigt att man efter ett antal lediga dagar känner sig som en gammal sliten ullkofta. Trötta ögon. Grått hår. Huden liksom hänger. Funderingar på om man kommer överleva till nästa jämnt årtal man fyller. Gullanpappan frågar mig på väg i bilen om detta är början till slutet och jag suger på den karamellen lite. Ja kanske. Men hela livet är ju egentligen början till slutet? Vad sägs om att ge upp och bara bli ett offer för omständigheterna? Kanske bli hemlös? Kriminell? Börja ta tyngre grejor än cigarillerna vi ständigt puffar på här hemma? Att det är ansträngande att ha ett funkisbarn på sig dygnet runt är ingen överdrift. I bland fantiserar jag hur det skulle vara om hon inte kräktes i tid och otid. Hur skönt hade det inte varit? Att slippa klumpen i magen, ligga vaken om nätterna och lyssna, och all oro. Ständigt denna oro som ett tungt kärleksok över mina axlar. Under 2013 har vi inte sluppit någon form av nattligt kräks en endaste månad. Nu är det snart ett nytt år. Med mer sjukhus och mer dropp? Jag trycker näsroten platt mot väggen. Men så har Pussegullan en sån där dag som i dag. När vi badar i bassängen och det finns en liten tjej som kvittrar så det ekar och som aldrig vill gå upp. Som äter bra. Som bajsar. Som skriker sina glädjetjut när vi busar, så rösten blir hes. Som har ett bra liv tack vare oss. Då orkar man igen. Några små steg till. Framåt.

God hjul!

Man hade tänkt sig en pulka på gnistrande snö, så vit som en lina kokain i ett tomteskägg. I stället får Pussegullan åka cykelkärra runt ön vilket passar bra när man är ute och önskar alla god hjul. Man kan tro vi bor i Göttlaborg! I skärgården är det tyst och sydvästvinden stormar ilsket över oss. Gullan tittar häpet på träden som susar. Vi möter ingen på grusvägen som slingrar sig än hit och än dit. Det är ödsligt men vackert att fira jul ute till havs. Jag gillar det. På väg hem möter vi till vår förvåning ett gäng glada tyskar som hyrt en röd stuga för att fira en "vit och svensk jul". De verkar tro att snön kommer vilken dag som helst och är väldigt positiva när Gullanmormorn slänger sig med Berlindialekten. Vi har det nog rätt bra här ute. Och i morgon firar vi bästa Gullanpappan som också fyller år. Som Jesus. Fast han är väl äldre om han föddes år noll förstås, även om Gullanpappan känner sig som en väldigt gammal och sliten funkisfarsa emellanåt.

Was ist das? Das ist wass!

Piss!

Tänk att du för tredje natten i rad blir väckt ur en flyktig dvala efter bara två ynka timmar i den sköna sängen. Tänk att du vaknar av ditt barn som klappar händerna samtidigt som Gullanpappan vrålar att du måste komma fort. Vad man hatar de där vrålen. Det är ett speciellt tonläge och man står upp fortare än du hinner säga katastrof. Jag hör direkt att det är kräks. Av värsta sort ska det visa sig. Mitt i sängen sitter hon, i en pöl som sprider sig till samtliga kuddar, gosedjur och täcket. Hela rummet luktar så det vänder sig i min mage. Jag undrar slött om jag någonsin får slippa undan detta helvete. Vi tvättar och sanerar resten av natten och när klockan ringer har jag inte blundat en minut till, jag slänger den i väggen och det är bara att pallra sig upp och i väg. På tåget läser jag med ögonlock som knappt sitter fast upptill, om den "läckraste nyårsblåsan" och de "glittrigaste smyckena till nyårsnatten". Sällan har man känt sig så festlig och glammig som denna dag. Att klä på mig en festklänning skulle verkligen vara som att sminka en gris. Vid Hornstull hoppar jag av och där står ett gäng överförfriskade herrar som sett bättre dagar. De kör sin gamla vanliga jargong om vad de ska köpa när Apoteket Röda Näsan äntligen öppnar för dagen. En står kutryggig och vildvuxen lite vid sidan av de andra. Han hötter med näven och skriker "PISS, PISS, PISSSSS!!" när jag passerar. Jag får ta mig själv i kragen för att fortsätta mot jobbet och inte ställa mig bredvid honom för att långsamt börja mässa "OCH SKIT, OCH SKIT, OCH SKIT".

Liten paus

Tillbaka i verkligheten efter några dagar i södern. Riktigt bortskämd med barnfri tid, lite spa och mycket konsert sitter jag med en monumental baksmälla. Att man aldrig lär sig. Man ska inte koppla av. Man SKA inte koppla av! Det rör upp oändligt mycket känslor och tankar. Om hur livet var innan och hur livet kunde ha sett ut. En process. Som lök på laxen är jag hängig igen, förmodligen har jag världens sämsta immunförsvar så bara någon säger "förkylning" börjar jag nysa och blir sjuk. Kanske är det de tre kurerna av penicillinet, kanske är det taskiga vädret eller bara en livssituation som inte är idealisk? Synd att man inte kan köpa lite antioxidanter i pillerform. Jag äter 5 kg rödlök om dagen men det verkar inte ha önskvärd effekt. Pussegullan har varit vid gott mod och konstigt nog saknar jag henne i dag när hon inte längre är nära, nära. Fast när hon är på mig hela tiden vill jag bara bort från henne. Är det en oskriven regel som säger att det bara är så? Nu blir det några hektiska sno-i-hop-allting-dagar innan julen kommer. Välsignad skärgårdsjul. Den är minsann beställd utan sjukdomar och framför allt utan kräkningar och sjukhus. Vi får väl se vad tjocka, röda farbrorn kan göra för oss.

Klappklapp

Vad man bara älskar Pussegullans tajming ibland. För det mesta är det helt malplacerat när hon klappar händerna, på fik, på bussen eller i affären. Men när vi landar i södern för att fira lite jul med farmor och farfar så kommer den. Applåden Allan precis när planets hjul dunsar i backen. Jag börjar skratta och har svårt att sluta. Folk ler. Gullan tror vi kommit till Kanarieöarna och ska på grisfest. Underbart. Klapp, klapp, julklapp.

En social utredning om oss

När ett funkisbarn ska börja skolan händer det tydligen en massa extra som normala föräldrar inte behöver stå ut med. Det ska nämligen göras utredningar så ögonen blöder. I går var det dags för den sociala utredningen och det är ungefär så hemskt som det låter. En tant från kommunen kommer hem till dig, tar 2 timmar av din tid. Naken och blottad sitter du där för att bli utfrågad om ditt barn. Hur länge du har bott i kommunen och varför. Vilket socialt nätverk du har. Och varför. Hur många timmar du jobbar. Frågor om Pussegullan och hennes svårigheter. Efter en lång dag är det lätt att känna sig trängd. Att hamna i försvar. Man måste komma ihåg att det är inte Försäkringskassan som ska pröva dina timmar. Egentligen vet jag inte varför detta ska behöva genomlidas. Det är väl bara att läsa högt ur Gullans tragiska journal så är saken biff, att det blir träningsskola. Ändå ska man plågas. Utsatt på sin stol. Med tant mittemot som antecknar men inte begriper ett dugg om vår situation eller vårt liv. Som ska skriva en lång utredning om ett barn som ska börja skolan till hösten. Men inte i den skolan man tänkt sig. Jag andas djupt och säger hej då till tanten som äntligen blir klar. Stänger dörren med en trött smäll. 

O-lus-tigt

De är små och många. De lägger ägg. De suger blod och är allmänt vidriga. Pussegullan har för första gången fått med sig löss hem från dagis. Jag kammar. Hon skriker. Kliar sönder hårbotten. Vad lätt det är att förklara för henne varför hon måste genomgå tortyren varje dag! Nej. Emellanåt är jag så trött på allt hon släpar hem från bakteriegrottan. Men detta är inte en gnällblogg alla dagar i veckan. Nä! Det finns positiva saker med löss: de sprider inte farliga sjukdomar. De kanske går att få bort med medel. De överlever inte så länge utan en hårbotten att gosa runt i. Och de är inte stora spindlar.