Viktlös

Om någon undrade så är mina barnfria dagar slut, förbi och över och jag är tillbaka med lilla Pussegullan som en andra hud igen. Svårt att avgöra om hon har saknat mig, men hon verkar trivas med att busa och mucka med sin mor igen. Nu är också träningen tillbaka, varje dag är vi ute och bränner asfalt. Lika envisa bägge två där vi kämpar oss fram, meter för meter i skånskt duggregn. Men om man ska summera det hela då kanske? De dygn jag slapp stressa. Ha akut beredskap. De dygnen jag fick sova. Man kan väl säga att det var livet på en pinne? Länge sen jag kände mig så glad. Så utvilad. Så viktlös. Men någon procent störde mig. Det är väldigt svårt att släppa kontrollen, tom till Gullanpappan. Den procenten är nu nöjd. Men i övrigt så är baksmällan monstruös. Tjong! In i väggen och rekylen känns i hela kroppen. Jaha ja hmm mm just det ja. Så var det. Barn som kräks. Barn som ticsar. Barn som flåsar. Men också barn som älskar. Som är så äkta. Som ger så mycket om man bara tar sig tiden att ta emot. Man ska sluta när man är på topp, som det heter. Så tillbaka in i fållan som mamma med 24-timmars jour. Glöm det där med att sitta på toa i fred. Det var nog alldeles för bra för att vara sant.

En skolväska i present av farmor och farfar. Störtkul!