Tröst till ett Skrynkel

Ser mig själv som hastigast i spegeln. Jag tänker: skrynklig. Vilken otroligt skrynklig människa som går där! Hela ansiktet ser ut som någon har försökt släcka med en handgranat. Kläderna är skrynkliga. Brallorna hänger, skjortan som en förbrukad disktrasa. Jag ser verkligen eländig ut. Och tanken slår mig: vem kan någonsin ta den där människan på allvar? Ser inte alls kompetent ut. Ser inte alls glad ut. Ser ut som något som bara hänger. Jag tänker på allt jag ska klara av nu när sommaren är på sista versen. Jobbet. Inskolning. Träning. Ridning. Simning. Läkarbesöken. Som den ständigt kompetenta någonting. Den kompetenta mamman. Medarbetaren. Dottern. Systern. Sambon. Skrynklan. En liten skrynkla som känns gammal som sur mjölk. Liten, ledsen, svettig fläck. Vem ska trösta henne? Vem ska trösta knyttet?