Lacka ur mot jul

Även i funkissammanhang är det snart jul. Högtider i sig innebär en hel del påfrestning och mycket tankar om hur det skulle ha varit. Hur kul det hade varit att köpa julklappar till en vanlig 7-åring. Men det är väl lika bra att bita i det sura juläpplet och göra det bästa av saken. Och när ridningen tar slut och det är dags att summera terminen omnämns Pussegullan som en "framgångssaga". Jag suger länge på det ordet. Många har beskrivit henne på olika sätt genom åren, men aldrig har någon använt framgångssaga om mitt barn. Det gör gott på insidan av min kropp. Och hon har verkligen blivit bättre på hästryggen! Nåväl. Vi bakar lussebullar och klär ut oss till pepparkakor. Pussegullan har förstås inte en susning om varför men hon tycker det är skoj med julstök. Och kanske det är något man helt enkelt får glädjas åt, i stället för att gnissla tänder över det som kunde varit. Julen känns ändå som en helg då käkarna kan få vila.

Från det ena bakverket...

 

...till det andra!

Farväl min lila vän

Livet får oväntade vändningar. Man ska få barn. Ut kommer en bebis som ser helt vanlig ut men som inte är det. En sjuåring som inte liknar sin mamma eller pappa, och det beror inte alls på att mamma träffade rörmokaren under vasken utan byxor eller att pappa var på konferens och drack för mycket. Det beror på att det blev fel någonstans. En liten pusselbit som kanske saknades eller som hamnade fel och inte passade. Det är konstigt. Det är obegripligt. Man får lära sig uppskatta livet ändå och vissa dagar är det lättare. Som när du är på väg till jobbet och i relativt hög hastighet så flyger vänster bakhjul av. När du ser gnistorna mot asfalten, hur hjulet studsar iväg och du inser att bromsen är i botten men inget händer. Du får inte stopp på bilen trots att bakaxeln släpar i vägbanan. Det är då du tänker på livet. Hur det bara susade förbi. När du senare står där skakig på skroten och ber Skrot-Nisse att hålla en liten ceremoni för din bil innan den blir en fyrkantig tärning av plåt. Det är då du inser att man lika gärna kunde ha strukit med. Och då är det ett andetag som saknas. Som hoppas över. Hur du plötsligt kippar efter luft. Och när du lämnar bilkyrkogården efter en sista varm hand på huven, då är du ändå glad att du går därifrån mot busshållplatsen på dina ben. Då är du ändå glad och tacksam att ditt barn kommer hem på eftermiddagen, även om hon inte kan prata och ser ut som en söt smurf. Då sänder du en tanke till högre makter och tänker att en vacker dag slutar mitt liv, men i dag var inte den dagen.

Blåsippan ute i backarna står

En vanlig fråga jag får från människor i närheten är; hur orkar du? Och det finns egentligen inget lätt svar att leverera. Men dagar som denna. När mörkret är som allra mest. När gråheten och vardagen är som allra tyngst. När sömnlösa nätter speglar sig i din älskades ögon i gryningen. Då gör hon det. Pussegullan. Hon bara GÖR det. Hon grodhoppar fram till diskbänken, ställer sig på knä och sen sätter hon i foten och häver sig upp. Och lyckan spirar som den allra första sippan om våren, den som riktigt kämpar sig fram genom gamla löv och rent av ett vårvintrigt snötäcke. Den är så späd och bladen är så små. Blåa små försynta blomblad sticker upp. Så ser lyckan och hoppet ut. Sipprar genom varje por, rinner genom varje ven i min kropp. Mitt barn. Mitt barn ställde sig upp. Och om jag bara kunde så skulle jag beskriva vilka eoner av tid som ligger bakom. Hur vi har tränat på momentet uppresning sen Jura eller Krita. Idag var dagen då mitt barn ställde sig upp och milstolpen känns i hela mig, fortplantar sig ner i golvet. Därför orkar jag. För det lilla i det stora, för glädjen som går att ta på. Det är en ynnest att få uppleva den här dagen på jorden. Tack för det, den som nu bestämde att jag skulle vandra just här och just nu.