Blåsippan ute i backarna står

En vanlig fråga jag får från människor i närheten är; hur orkar du? Och det finns egentligen inget lätt svar att leverera. Men dagar som denna. När mörkret är som allra mest. När gråheten och vardagen är som allra tyngst. När sömnlösa nätter speglar sig i din älskades ögon i gryningen. Då gör hon det. Pussegullan. Hon bara GÖR det. Hon grodhoppar fram till diskbänken, ställer sig på knä och sen sätter hon i foten och häver sig upp. Och lyckan spirar som den allra första sippan om våren, den som riktigt kämpar sig fram genom gamla löv och rent av ett vårvintrigt snötäcke. Den är så späd och bladen är så små. Blåa små försynta blomblad sticker upp. Så ser lyckan och hoppet ut. Sipprar genom varje por, rinner genom varje ven i min kropp. Mitt barn. Mitt barn ställde sig upp. Och om jag bara kunde så skulle jag beskriva vilka eoner av tid som ligger bakom. Hur vi har tränat på momentet uppresning sen Jura eller Krita. Idag var dagen då mitt barn ställde sig upp och milstolpen känns i hela mig, fortplantar sig ner i golvet. Därför orkar jag. För det lilla i det stora, för glädjen som går att ta på. Det är en ynnest att få uppleva den här dagen på jorden. Tack för det, den som nu bestämde att jag skulle vandra just här och just nu.