Soulsaver

Novembermörkret tvingar mig till att gå ner i någon form av energi-spar-mode. Orken finns inte riktigt. När kvällen kommer är jag så trött att det svindlar. Alla borden och måsten jagar mig dygnet runt. En god vän säger att han är orolig för mig, att jag är stressad och har börjat missa saker. Jag gör en enorm tabbe på jobbet. Jag är dålig på att höra av mig till vänner. Jag gör inte längre saker jag orkade tidigare göra utan problem. Jag prioriterar ner mig själv. Jag skriver inte. Jag sover inte. Befinner mig i skymningslandet. Läcker energi. Och det är läskigt här i landet ingenting. Man lever men ändå inte. Man andas men saknar meningen. Letar efter glädjen men finner ångest. Ångest som lever på stress, rädsla och sorgsenhet. Som äter upp dig inifrån, sakta men systematiskt. Min soulsaver stöttar och lyssnar en sen tisdagseftermiddag. Sen berättar hon att hon ska sluta. Så där bara. Och benen viker sig. Vem ska nu orka lyssna? Alla bra mentala tips? Var ska inputen komma från nu? Sorgsen känner jag mig, över att förlora henne. Men så är det kanske med riktigt bra människor, man har dem bara till låns. Och utanför dörren står den, ångesten. Bara väntar på att få sluka mig hel.