Sweet dreams

"Mamma, jag hittar inte mina rosa strumpor!" 7-åringen springer runt i huset och letar. Hon är uppspelt för idag ska hon få börja spela blockflöjt och efter skolan är det övernattning hos bästa kompisen med en stor påse lördagsgodis. Hon är i stort sett klar när hon studsar nerför trappen, öppnar dörren och hoppar upp på den nya cykeln. En ivrig vinkning och sen är hon borta. Jag hinner i tid till jobbet, jag har fått sova inte bara en natt, utan många nätter. Min hjärna fungerar och jag känner mig laddad för att ta tag i en intensiv dag på jobbet. Jag gnolar i bilen och tänker att livet är lätt. Så kunde det ha varit. Och så skulle det ha varit. Det var min plan, min karta över livet. Det gör ont när man drömmer om hur det kunde ha varit. Man vaknar till mitt i natten med en lätt huvudvärk och till Pussegullans flåsanden. Man undrar som vanligt om hon mår illa och om man orkar ta sig igenom en dag till. Man tar upp henne, klär på henne, matar henne och lyfter in henne i taxin som ska ta henne till särskolan. Man är sen. Man är trött. Man undrar varför det blev så här egentligen. Och drömmen från natten känns väldigt avlägsen.