Assistentmys

Det tar emot med assistenter i hemmet till en början. Det är en lång färd innan det blir bekvämt. Eller kanske blir det aldrig helt bekvämt. Att ha en främmande människa omkring sig. Att ha ett hem som också är en arbetsplats. Men en dag hör jag hur assistent L sitter och gnolar till köksradion medan hon ger Pussegullan mat. Det blir så där mulligt hemtrevligt. Som att hon trivs med att jobba hos oss. Som att hon är avslappnad. Jag ler. Hon gnolar. Gullan äter. Det funkar. Jag vill inte ha det och jag har inte valt det, men det funkar. Assistans är faktiskt en helt fantastisk insats emellanåt. Någon dag senare spelas följande filmsnutt in av samma assistent, och det måste vara en kick att hon fick fröken att fnissa så här, helt på egen hand utan inblandning av päron i närheten. Det måste göra gott i en människas själ för när Pussegullan är glad är hon alltid det på riktigt.