Ingen hit

Diagnos eller inte, vissa saker är ändå precis som förra året. Vintern är inte vår årstid och Pussegullan får återigen läggas in akut. Det är något oroväckande när personalen på ett av Stockholms stora sjukhus möter en med ett igenkännande "hej igen". Gullanpappan och jag turas om, vi dricker mängder av kaffe på avdelningen. Det smakar rävgift. Vi vakar, pratar med läkare och avvaktar prover. Gullans små uttorkade kärl brister ett efter ett och hon utvecklar en liten fobi mot folk som närmar sig i vit rock. Jag förstår henne när jag långsamt stryker över hennes sönderstuckna händer. Nålar som letar, trevar. Kärl som rullar undan. Sjukhuslukt och sjuka barn. Gråt och jämran. Det är verkligen speciellt. Jag hoppas många föräldrar slipper uppleva det. Det är verkligen ingen hit.