Bitter

Bitter. Smaka på det ordet. Synonymer kan enligt internet vara: hätsk, förbittrad, ledsen, förgrämd, besviken och tragisk. Jag undrar helt ärligt om jag har blivit en bitter person. Smyger det sig på långsamt och tyst likt en lejonhona på savannen, mjukt trampande på tysta tassar för att slutligen fälla sitt byte med ett raskt tag om strupen? Kommer bitterhet smygande för att sen inta hela ditt väsen? Eller vaknar du bara en solig morgon i april och är en apelsin? Där fruktköttet är bitterhet och skalet en tunn hinna som håller det inne tills någon klöser lite i ditt skyddande pansar? Finns det någon i hela världen som vill gå runt och känna sig förgrämd? Men om jag nu blivit allt detta, skulle någon våga säga det till mig? Och skulle jag vilja höra det? Att ha ett funkisbarn kan innebära en ständig kamp mot att bli just besviken och tragisk. Ett ledset offer som fastnar i att livet är orättvist. Jag stretar emot. Visst tillåter jag mig att vara ledsen. Ledsen för allt blev som det blev. Men att fastna i samma hjulspår kanske innebär stor bitterhet i slutet. Där jag ligger på dödsbädden föreställer jag mig att jag går in i evigheten med ett skämt. Gärna lite barnsligt. Kanske något i stil med dasshumor. Bilden av en förbittrad tandlös och skinntorr gammal gumma känns främmande. Eller? Eller har den smugit sig på mig? Har jag tappat all humor och glädje? Förmågan att se ljusglimtarna i den bajstank som kallas livet? Jag hoppas inte det. Jag vill inte det. Jag testar en göteborgsvits på Gullanpappan. Han skrattar. Smittande skratt så jag flinar med. Okej, jag kan tydligen fortfarande dra en dålig vits och tycka det är kul. Det måste ju vara ett gott omen i min kamp mot hätskheten?

Dragningskraft

Skolan filmar Pussegullan när hon är ute på en öppen gräsmatta i vårsolen. Hon går med bestämda steg. En smula bossiga så där. Lätt bakåtlutad. Jag slås av hur fantastiskt det är att hon kan ta sig fram på sina egna ben. Hur fort man glömmer att det var inte länge sen hon faktiskt inte ville eller kunde gå alls. Sen funderar jag på vad hon ser egentligen. Steg, steg och steg. Hon slänger inte en blick på personen som filmar heller. Ser ut som hon ska med bussen, om hon nu hade vetat vad en buss är. En tid att passa. Vad har hon för mål? Efter att hon nästan marscherat ur bild får filmen äntligen ett slut. Och sin förklaring. Det är några "normalstörda" barn som leker i rutschkanan. Pussegullan stannar bara några steg ifrån. Tittar storögt. Vad tänker hon där? Vilka tankar passerar revy i hennes lilla hjärna? Vill hon vara med? Ja säkert. Känner hon utanförskap? Kanske, kanske inte. Drömmer hon om att kunna prata med dem, fråga om hon får vara med? Eller är det bara en sorgsen Gullanmamma som projicerar sina tankar på henne? Man kommer kanske aldrig att få svar på hur hennes tankegångar går, hon kommer kanske aldrig kunna kommunicera så människor förstår fullt ut. Det är en sorg. En svart, stickig och blöt sorg. Jag spelar filmen igen, försöker fokusera på att Pusegullan går. Stappligt och vingligt. Men hon kan ändå bestämma väderstreck och riktning helt själv. Det borde väl ändå plantera en viss frihetskänsla i hennes själ.