Dragningskraft

Skolan filmar Pussegullan när hon är ute på en öppen gräsmatta i vårsolen. Hon går med bestämda steg. En smula bossiga så där. Lätt bakåtlutad. Jag slås av hur fantastiskt det är att hon kan ta sig fram på sina egna ben. Hur fort man glömmer att det var inte länge sen hon faktiskt inte ville eller kunde gå alls. Sen funderar jag på vad hon ser egentligen. Steg, steg och steg. Hon slänger inte en blick på personen som filmar heller. Ser ut som hon ska med bussen, om hon nu hade vetat vad en buss är. En tid att passa. Vad har hon för mål? Efter att hon nästan marscherat ur bild får filmen äntligen ett slut. Och sin förklaring. Det är några "normalstörda" barn som leker i rutschkanan. Pussegullan stannar bara några steg ifrån. Tittar storögt. Vad tänker hon där? Vilka tankar passerar revy i hennes lilla hjärna? Vill hon vara med? Ja säkert. Känner hon utanförskap? Kanske, kanske inte. Drömmer hon om att kunna prata med dem, fråga om hon får vara med? Eller är det bara en sorgsen Gullanmamma som projicerar sina tankar på henne? Man kommer kanske aldrig att få svar på hur hennes tankegångar går, hon kommer kanske aldrig kunna kommunicera så människor förstår fullt ut. Det är en sorg. En svart, stickig och blöt sorg. Jag spelar filmen igen, försöker fokusera på att Pusegullan går. Stappligt och vingligt. Men hon kan ändå bestämma väderstreck och riktning helt själv. Det borde väl ändå plantera en viss frihetskänsla i hennes själ.