"Cheerful"

Lustigt det är med diagnos ibland. I efterhand tänker jag ofta på uppföljningsmötet vi hade på klinisk genetik efter beskedet. Hur den kloka och belästa professorn nickar förklarande när vi säger att det är ändå tur i oturen att Pussegullan är en positiv prick för det mesta, "javisst" säger han uppfordrande, människor med PTHS beskrivs ju som "cheerful", läsandes innantill. Hans utprintade sidor från Google translate. Nu kan jag tänka på hur fel det kan bli att säga så. Att alla med Downs är glada och musikaliska. Att alla med PTHS är muntra. Hur kan man klumpa i hop människor på det sättet? Är det verkligen rätt att göra det? Jag tänker på det här i dag, när Pussegullan ramlar i ösregn med läppen före ner i vassa vintergruset. Hon gråter förtvivlat och blodet rinner nerför kinden. Det är kaos på parkeringen utanför rehab bassängen där vi skulle in och träna. Vinden viner och regnet piskar våra ryggar. Men som ingen annan vänder hon blad, slutar hickandes gråta och tecknar "duscha". Mitt lilla tappra lejon. Så vi går in och badar. Och då får det gärna stå ett helt tjog med professorer från hela världen med sina läsglasögon på näsan och studera henne. För hennes livsglädje, hennes äkta kärlek till livet beror inte alls helt på någon diagnos. Det beror också på personlighet och what goes in must come out. Alla timmar, minuter och sekunder av kärlek hon fått sen hon först såg dagens ljus den där varma dagen i juni. Den kärleken som vi plöjer ner i hennes andetag, den vi aldrig ger avkall på. Den kärleken kan ingen ta ifrån henne. Den är hennes grund i livet, den är stark och villkorslös, otämjd och utan slut. Den är evig och sitter fast i varje cell i hennes lilla kropp. Och den skulle hon ha oavsett diagnos eller inte. Med en stor fläskläpp ler hon mot mig i sängen. Tycker att jag ska sjunga godnattsången än en gång. Och den där kärleken gör att jag orkar.