Bakvända världen

Jag förstår verkligen att förhållanden spricker med funkisbarn. Det finns absolut ingenting konstigt med det. Hur maran rider dig under dygnets mörka timmar, varje timme då du vet att kroppen vill sova men tvingas till vakenhet natt efter natt efter natt. Hur tröttheten gör dig lättretlig, irriterad och till en annan person. Du blir en bakvänd kopia av dig själv. Som ett negativ som är negativt. Och vem ska man gnälla för, om inte till den som står närmst? Vem får smaka på drakens eld? Den som står i skottlinjen såklart. Så antingen ger man väl efter då, fortsätter på det inslagna spåret med sitt svartvita jag. Nöter ner varandra. Funderar på hur man enklast kan sticka kökskniven i örat på din respektive för att personen i fråga aldrig lyssnar. Inte lyssnar på hur eländigt du mår. Eller så tänker man som Kay Pollack. Jag säger det till Gullanpappan när han svär över ungslampan, över vintervädret och över förkylningen. Nu får du vara Kay, säger jag. Han svarar förstås "O-kay då". Näe, det gör han inte men han förstår vad jag menar. För varje gnäll så måste vi komma på en sak som också är bra. Just nu. Precis i denna sekund. För man vågar inte ta något för givet, nästa sekund kan Pussegullan kräkas och vi får åka in på sjukhus. Men precis nu. Den här sekunden. Då kan man säga något positivt. Tankar och negativa känslor går att ändra. Om man frågar Kay. Och vad händer om man bara bestämmer sig? Att det här förhållandet får inte ta slut. För det vill vi ju inte? Grejar man det då? Eller är gravitationen tyngre? Dras vi sakta ner mot jorden för att slutligen försvinna ner i myllan vare sig vi vill eller inte? När jag går ut från Lidl ger jag tiggaren som sitter och fryser i snögloppet några kronor. Hon svarar "varsågod" så jag säger automatiskt "tack". Ja, det bevisar ju bara att det verkligen är bakvända världen nuförtiden.