Klartext

Häromkvällen körde jag hemåt i novembermörkret efter ett svettigt träningspass. Kurandes i duggregnet med tröttheten dunkande i benen. På radion nyheter. Nyheter på lätt svenska. Uppläsaren förklarar att vargbeståndet har ökat eller minskat i Lappland. För att sedan förklara vad både varg och Lappland är för något. Jag minns när jag var ung och dum, inte visste bättre, och absolut ingenting om att ha en psykisk funktionsnedsättning. Vi fnissade åt det där programmet. Härmade! Det känns som minst 100 år sedan och jag förefaller vansinnigt ung, dum och ovetandes i mina egna öron och ögon. Dagar som denna, när min trötta hjärna är som ett enda tilltrasslat garn så tänker jag; ja, jag fick mitt straff för att jag tyckte nyhetsprogrammet var "roligt" och fjantade mig kring det. Jag fick ett barn som har en utvecklingsstörning, av så pass allvarlig grad att hon förmodligen aldrig ens kommer förstå de mest lättfattliga nyheter. Vad Lappland är. Bara för att jag fnissade. Där fick jag, rätt upp i fejset! Allting går igen? Men att se Pussegullan som ett straff är fullständigt omöjligt. Denna lilla varelse som fört så mycket med sig, in i mitt liv som en virvelvind. Med sitt smittande skratt. Med sin mimik. Med sina pussar med öppen mun. Denna underbara tjej. Som kanske aldrig kommer förstå så mycket men som har kärlek till bristningsgränsen att ge.