Tjugohundrasexton

Tankarna är många, orden få. Julen i den tysta och lugna grå skärgården passerade med bara en enda nattlig kräkning för Pussegullan. Tyvärr hann vi inte fram i tid för att rädda sängkläderna, så det blev till att hugga hål i isen och vaska för narig och kall hand. Nästan. Tänk om man någonsin kan få förstå vad det beror på, detta kräkande i tid och otid. Utan rim, reson, förklaring eller röd tråd. På jobbet i mellandagarna kan jag på något vis identifiera mig med en skinkrest som ligger kvarglömd på en sölig julbordstallrik. Fast jag borde vara utsövd, pigg och så där härligt julröd om kinden. Kanske blir man inte det när man har en Gulla på heltid. Kanske fortskrider det ständiga slitaget av funkismammor fast det är långhelger och människor är glada. Energidepåerna låga. Önskan inför det nya året, bara en endaste angelägen en. Låt oss vara friska. Låt Pussegullan få slippa otaliga inläggningar och ”tics” som gör henne yr och osäker. Barmhärtighet. Låt oss slippa fler ångestattacker. Tänk om vårt liv bara kunde få bli lite lättare och lite bättre, att vinden blåser med istället för mot? Nyårsdagen går i svart med många tankar om hur det varit och hur det kommer bli, jag har svårt att hålla mig borta från gropen. Så är hon bara där, Pussegullan. Ger mig en slemmig puss i hårbotten, ett leende och höjda ögonbryn. Och så är jag bara så där löjligt gråtmild igen, och tacksam för att hon finns i mitt liv, även detta år.