måndag 4 januari 2016
Tjugohundrasexton
Tankarna är många, orden få. Julen i den tysta och lugna grå skärgården
passerade med bara en enda nattlig kräkning för Pussegullan. Tyvärr hann vi
inte fram i tid för att rädda sängkläderna, så det blev till att hugga hål i
isen och vaska för narig och kall hand. Nästan. Tänk om man någonsin kan få förstå vad det
beror på, detta kräkande i tid och otid. Utan rim, reson, förklaring eller röd
tråd. På jobbet i mellandagarna kan jag på något vis identifiera mig med en
skinkrest som ligger kvarglömd på en sölig julbordstallrik. Fast jag borde vara
utsövd, pigg och så där härligt julröd om kinden. Kanske blir man inte det när
man har en Gulla på heltid. Kanske fortskrider det ständiga slitaget av
funkismammor fast det är långhelger och människor är glada. Energidepåerna
låga. Önskan inför det nya året, bara en endaste angelägen en. Låt oss vara
friska. Låt Pussegullan få slippa otaliga inläggningar och ”tics” som gör henne
yr och osäker. Barmhärtighet. Låt oss slippa fler ångestattacker. Tänk om vårt
liv bara kunde få bli lite lättare och lite bättre, att vinden blåser med
istället för mot? Nyårsdagen går i svart med många tankar om hur det varit och hur det kommer bli, jag har svårt att hålla mig borta från gropen. Så är hon bara där, Pussegullan. Ger mig en slemmig puss i
hårbotten, ett leende och höjda ögonbryn. Och så är jag bara så där löjligt
gråtmild igen, och tacksam för att hon finns i mitt liv, även detta år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar