Ordlös

Det är extra allt just nu. Extra kräkningar. Extra dåliga nätter. Extra mycket nerver på utsidan. Extra mycket övriga jobbiga saker. Jag är liten på jorden och saknar orden. Kanske är det tröttheten som segar ner min kropp så den plötsligt inte längre vill samarbeta som den brukar? Begreppet utmattning svävar någonstans i mitt inre. Men på något konstigt vis går jag ändå upp när klockan skräller dagen efter, sådär vid 05:15. Skolan ringer och jag hoppar högt och får byta brallor. Pussegullan "ticsar" sönder frukostgröten. Gröt på bordet, på golvet och på hennes kläder. Kroppen rycker och jag undrar hur mycket den ska orka egentligen. Nyårsafton blir mest skit. Jag anar starkare autistiska drag som jag inte vet hur man hanterar, saknar erfarenhet och verktyg. Kommunen dröjer med besked. Min själ är orolig, jag är nervös och hoppar för minsta lilla sak. Harmoni och lugn känns lika främmande som en soldränkt strand i tropikerna. Ett planlöst irrande mellan det dåliga samvetet och förbjudna tankar. Ett sökande efter en stunds stiltje som inte finns, varken nära eller långt borta. Jag är ensam och utsatt i kvällmörkret med Pussegullan. Människor är kanske på fest, på krogen, på bio eller på semester. Själv sitter jag vid köksbordet med svarta hål under mig.  Jag stirrar på min dotter och tycker synd om mig själv. Ibland får man faktiskt göra det fast självömkan varken är snyggt, tillåtet eller produktivt.