Varning för ironiskt inlägg!

Som om man någonsin skulle välja det här livet? Att vara beroende. Att ständigt bli kränkt. Att ständigt behöva blotta sitt innersta liv med mössan i handen och nacken ödmjukt böjd. Blicken i mattan. Röda kinder. Förlåt mig. Förlåt mig och mitt barn som blev handikappat, funktionshindrat, funktionsnedsatt. Förlåt att jag står här i kommunhusets nybyggda väldigt moderna vestibul för att träffa socialtanterna. Förlåt att jag ber om hjälp med mitt barn. Förlåt att jag inte orkar vara utan sömn längre. Man förklarar, man vänder in och ut på sig själv, inte för att man vill det utan för man har faktiskt inget val. Någonstans lever hoppet om ett samhälle som stöttar de svagaste och de som verkligen behöver hjälp. Vi lever ju i Sverige, bevars! Men efter drygt fyra månaders väntetid får vi så ett besked från kommunen gällande avlastning för oss föräldrar i form av korttidsboende för Pussegullan. Nästan 9 år har det tagit oss att be om hjälp med detta. Motigt, slingrigt och obehagligt har det varit innan man väl fyller i blanketten och går på det där mötet. Det är inget kommunen tänker på. De tänker i stället att vi är två föräldrar som bor i hop, alltså kan vi väl avlösa varandra. Ja. Varför tänkte ingen på det? För självklart är det så att man står pall med 50% av sitt sömnbehov. Och visst är det så att man turas om, och den föräldern som inte har Pussegullan-natt sover utvilad i 8 timmar på ankdun utan att höra hennes alla höga ljud. Utan att oroa sig för kräkningar eller för hur den bättre hälften ska orka jobba dagen efter. Vips! Så släpper man alla tankar, på jobbet, på livet, på eländet och bara sover som Törnrosa. Eller inte. Tiden för varandra, för den där andra tjommen som finns så nära men ibland känns så långt borta. När man vill höja handen, smeka en kind och fråga hur det är men inte orkar. Vårda relationen, säger man. Men hur förklarar man det för kommunen? Jag tyckte vi försökte. Ärligt satt vi där med tomma handflator och öppen blick. Likaså står vi där med vårt rungade nej till kortis. Så var det med den saken. Vad gör vi nu? Jo, vi kör en sjukhussväng med kräkningar utan slut, med feber och halsont, med dropp, med jämmer och elände, med 14 timmar på akuten. Vilken tur att vi kan turas om, för när vi väl kommer ut på gatan med en permissionslapp i handen, då är vi både utsövda och utvilade allihop. Vem behöver avlastning? Egentligen?

En person tycks förvånad över beslutet?