Kabelbrott

Det kommer några snubbar från fjärran land och planterar buskar i trädgården en helt vanlig vardagskväll. Det ska tydligen bli en häck bredare än min egen. Det är spännande att spana på dem från köksfönstret och det är något oklart om de röker mer än de planterar. Allt går som på räls, det planteras, pratas och fimpas i rasande takt. Ända till någon av oklar anledning råkar fimpa inte bara cigaretten utan fiberkabeln till vårt hus. Wooops. Där rök både TV och internet. Känns nästan värre än att vara utan vatten eller ström. Vad gör vi nu? Man kan inte surfa och inte glo på dumburken. Nähä. Och en vecka eller två lär det ta innan en annan rökande hantverkare har pallrat sig ut bland buskarna med en rulle silvertejp i näven. Man får bli analog. Börja lyssna på LP-skivor och handarbeta. Eller så sätter man sig och skriver en insändare till Svenska Dagbladet med penna och papper. Som man sedan digitaliserar hos en vän och skickar in. Tydligen tyckte någon på redaktionen att klottret var värt att publicera. Inget ont som inte har något gott med sig. Nu ska jag gå och köpa ett paket cigaretter och lära mig att aska lite så där nonchalant och coolt, i min nya roll som viktig storstadsskribent.

http://www.svd.se/langtar-fortvivlat-efter-att-bara-fa-vara-mamma

In och ut, på och av

Att livet med ett speciellt barn är både tufft och kämpigt råder det ingen tvivel om så här efter snart 9 års liv och leverne i Holland. Fortfarande kan jag känna smaken av Italien. Den är söt och varm, lockande på min tunga. Pastan, solen, värmen. Ibland spyr jag på väderkvarnar och träskor. Ofta funderar jag på vad som är mest energikrävande i vårt liv, det som tar allra mest kraft. Är det kanske vår nödvändiga och ständiga tröstlösa och kränkande kamp för Pussegullans rättigheter? Är det kanske att alltid vara avvikande och se människor glo och peka när vi handlar mat i affären? Eller är det den ständiga sömnbristen? Säkert är det lite av allt. Men den allra största skurken är någon som kallar sig beredskap-dygnet-runt. Från ett läge till ett annat på en millisekund. Från en helt vanlig (nåja) tisdag, till en tisdag då du får pausa allt och slänga dig i väg till akuten med ditt jättesjuka barn. Att alltid vara beredd. På att kräkningarna kommer. Att ticsen slår ut henne fullständigt och hon säckar ihop för att inte vakna mer. Att skolan ringer. Varje gång telefonen plingar, så finns oron där. Är det något allvarligt nu? Innan jag ens hinner svara står jag med skorna på och bilnyckeln i handen. Denna fruktansvärda känslomässiga bergochdalbana. Den är inte lätt att tas med och den är inte lätt att leva med. Men som med så mycket annat så har man inget val. Är så trött på att sitta i gråmulna Holland och aldrig få välja. Holland har ingen flygplats, inga tåg, inga vägar. Bara urskog överallt och du sitter där du sitter. Den stora fördelen med mitt liv är dock jag blivit någon form av expert på att tycka att en vanlig tisdag är alldeles, alldeles underbar. När Pussegullan kommer hem är hon glad. Hela hennes lilla person lyser och frikostigt delar hon ut pussar och kramar medan hon piper glatt till höger och vänster. Och hjärtat sjunger i bröstet. Hon mår bra. Alltså mår jag bra. Tisdagen är så där löjligt underbar. Jag är så fånigt glad över saker andra klagar på. Att få gå till jobbet, ha mycket att göra och få undan en hel hög, få jobba mina 8 timmar utan att någon katastrof händer. Kommer hem till min lilla tjej. Som gör min dag så vacker. Solen bryter fram i snårskogen, lite ljus silar ner i den mörka gläntan där jag sitter med blöt byxbak i mossan. Svart under ögonen, tre rynkor mer än i går och med slitet och risigt hår. Men såren har för tillfället ett plåster. Från bly till guld. Från skolsula till oxfilé. Min medicin heter Pussegullan, starkare än alla berusningsmedel på hela planeten med sin blotta existens. Min allra största energitjuv och min allra största kraftpåfyllare. Min drog och mitt allt.