Nio långa och korta år

En kär vän mailar mig en bild mitt på blanka onsdagseftermiddagen. Mina fingrar stannar upp vid tangentbordet för en minuts eftertanke. Och plötsligt slås jag av hur tiden har gått. Hur den har på ett sätt sprungit förbi mig, men på ett annat fullständigt sniglat sig fram. Hur jag numera delar upp tiden i "innan Pussegullan" och "efter". Om det är bra eller inte vete katten, men det är svårt att låta bli att undra vad jag gjorde med all min tid innan. Att minnas vad jag fyllde alla dagar och timmar med.
Nio år har gått, för alldeles i början på juni fyllde Pussegullan år. Nio. En dag som alltid gör ont i hjärtetrakten men som vi ändå väljer att fira även i år. Assistent M köper en present och jag blir så rörd. Ögonen tåras när de gemensamt sliter av pappret. Vi gör marängsviss och hänger upp ballonger. Visst ser Pussegullan glad ut när hon tittar på flaggspelet? Jodå. Visst gör hon det. En ansträngning är det att stoppa undan smärtan allra längst bak, längst in. Man får kämpa men jag tycker jag lyckas rätt bra. Och ännu en födelsedag har passerat, ett år till har hon funnits hos oss. Med oro, vaknätter och energitapp. Men också med fantastiska framsteg, skratt och ärlighet. Vår Pussegulla.
Det där fotot på mailen då? Ja, här kommer det. Och det känns som i går.

En sån här liten filur skickades från Skåne idag!