Golgata i snömodd och motvind

Så går vi där då. Pussegullan och jag. I bitande motvind och snöglopp på annandag påsk. Det ska föreställa vår men det är varken varmt eller soligt. Inte i Stockholm, och inte i min själ. Gullan gråter. Hon är jättearg och jag vet inte varför. Jag stretar längs bilvägen och föreställer mig alla människor som susar förbi oss. De är kanske på väg till en bio eller en restaurang. Eller hem till någon på en trevlig påskmiddag med hela släkten? Det gör helt vanliga normala saker på sin påsk. Jag går här med en 9-åring i en alldeles för tung barnvagn och jag inser hur mycket jag inte vill göra precis det. Jag vill ligga i soffan och titta på en hel säsong av en fånig serie. Jag vill baka en kladdkaka med Nutella. Jag vill sitta i en skön fåtölj framför brasan med en riktigt spännande bok. Föreställer mig det. En bok som jag kan läsa utan att tappa tråden konstant för att hjärnan är för utmattad efter för många sömnlösa nätter. Gullanpappan kommer in i rummet med en kopp varm choklad. Eller ett glas rött? Kan inte minnas när jag drack varken det ena eller det andra. Jag sitter kvar slösaktigt länge, bara för jag vill. Slänger en blick ut genom fönstret och konstaterar lugnt att snögloppet fortsätter. Sippar på mitt vin och känner kroppen bli varm under ullpläden. Det är väl sånt alla människor gör när det är vinter och pissväder? Men inte jag. Jag går där med mitt allt mer hysteriska barn. Hon sparkar med benen, spänner hela kroppen i ilska och spiralen går allt mer neråt. Jag biter ihop, ser ingenting när snön lägger en skyddande hinna på mina brillor. Bra, jag slipper se henne, tänker jag. Alla förbjudna tankar passerar revy. Om jag bara tippar vagnen lite....om jag lämnar henne här och bara går? Om jag trycker in vanten lite längre i munnen så blir det till slut helt tyst? Jag låter tankarna passera, för det är faktiskt bara tankar. Jag slänger henne inte framför bussen. Jag kväver henne inte i sitt eget snor, det gör hon så bra själv mitt i sin hysteri. Mina fötter fortsätter gå, klafs, klafs och klafs i modden och för varje fotsteg upplever jag att en liten klick energi lämnas bakom mig. Steg för steg dräneras min kraft och ork. Gullan skriker, jag torkar hennes näsa och hon låter som jag stack kökskniven i ryggen på henne. Klafs, klafs. Jag vill ruska henne och skrika tillbaka; tror du jag vill det här då?! Tror du jag vill gå här med dig när du bara skriker?! Men jag håller vantarna stadigt på handtaget, blicken riktad mot asfalten. Möter en hundägare som tycks tänka; att den där stackars ungen ska behöva sitta där och vråla? Varför gör inte mamman något? Mamman har ont i höften, har blöta skor och ett hjärta som pumpar dubbelt så fort av ångest. Mamman gör det hon KAN. Går hem. Hela långa golgatan hem, går hon. Och sinnebilden av min sköna stol och min bok bleknar allt mer. Jag klafsar, vet inte längre om det är snöslask eller tårar på mina kinder. Får ett stark impuls av att trycka in min vante i käften och skrika. Sakta kväva mig själv och låta någon annan ta över. Fast. Vem skulle det vara? Nä. Jag går och går och aldrig känns det som vi kommer hem. Gullan skriker. Jag gråter.