Sören och Gud Fader Allsmäktig

Men oj! Sören Olsson läser mitt inlägg! Det är ju stort, nästan större än störst! Större än om Gud Fader Allsmäktig läser mitt klotter. Det visade sig sedemera att Gud Fader (eller vad han nu vill kallas som styr på övervåningen) faktiskt också läste förra inlägget. Han fick en bekymrad rynka mellan sina vita buskiga ögonbryn, han strök sig eftertänksamt över det yviga skägget, också det vitt som snö. Han funderar över den lilla funkismamman som ligger där bakom sin rullgardin och tänker att hon nog är ganska otacksam. Inte tänker hon på svältande barn på Afrikas horn. Nähä nä, hon gnäller högt för att hon inte kan ha grillfest. Gud Fader (eller vad han nu vill kallas) smackar ordentligt högt en gång med tungan mot gommen och bestämmer sig. Han sträcker ner ett pekfinger, och jag antar att det är välklippta naglar på en sån kille i en sån position, och knackar lite på tinningen på funkismamman som ligger där och snurrar i sängen. Välmanikyrerad och allt. Hmmmm, säger han. Hmmmm. Några dagar senare när Gullanmamman jobbat arslet av sig ett par dagar innan planerad semester börjar Gullan bete sig konstigt. Hon hackhostar, frossar och är inte sig lik. Som ett brev på posten får hon hög feber, och lika säkert som att räkningarna kommer varje månad börjar hon kräkas. Hon kräks och kräks och kräks. Så dagen efter tar vi den där turen mot NKS och akuten. Det visar sig vara en ovanligt elak infektion och läkarna vet inte riktigt vad de ska göra. De röntgar, kör med ultraljud, klämmer, känner, tar prover, pratar sond, pratar allt möjligt i nattmössan medan Gullan kräks sönder alla kräktrattar samt alla inre organ hon nånsin haft. Så småningom lägger sig äntligen kräkningarna långsamt men oron tar vid. Varför kissar hon inte nu då? Varför har hon inte aptit? Allt är så osedvanligt segdraget och fruktansvärt jobbigt. Vi ligger kvar några dygn och så småningom kommer ett ljud från den lilla strupen, ett glatt ljud som betyder "tjena, jag är tillbaka". Lättade åker vi äntligen hem på permis. Någon dag efter hemkomst börjar min hals kännas lite strulig, som att någon hackat knäckebröd och blandat med glas för att sedemera trycka rakt ner i svalget utan frågor på det. Jag får feber, över 40 grader och inga tabletter hjälper. Det känns som jag ligger på höger sida på en gräsmatta. Någon har placerat mitt huvud och mitt öra mot en stor timmerstock. Personen har stålhätta och tar sats, ett högt språng för att därefter landa rakt på min halsmandel. Jag kan seriöst inte andas eller äta eller dricka. Efter några dygn släpar jag mig i väg till läkaren och det är första gången jag hör någon inom vården titta på mig och säga "fy fan". Han nästan kastar ut mig från rummet, ivrigt pekandes åt vilket håll apoteket ligger. Läkare tjänar bra, 250 spänn för 20 sekunders undersökning. Penicillin av starkaste sort i min hand när jag hasar tillbaka till bilen och en stor trötthet i bröstet. Kan inte saker bara bli bra snart? Gud Fader på vinden sitter där han sitter och ser hur jag darrigt kör hemåt, jag får hålla 20 km/tim, kör som jag köpt körkortet på nätet och är glad att det är nära. Jag undrar när han tycker det är nog? Ja jag lovar, jag ska skänka pengar till Rädda Barnen och jag ska inte klaga bakom rullgardinen. Bara vi alla får bli friska snart. Och känna hur solen känns varm mot huden och inte genom ett fönsterglas...

NKS, typ universums dyraste och modernaste sjukhus!
Men när det gäller kaklet på toaletten, hur tänkte man egentligen där?
Hey ho! Let´s go...urinfärgat?
Sovjet 1977 är så rätt, så rätt.

Sommarkväll och ensamhet

Det är lördag i början av juli. Soltörstande svenskar slänger av sig kläderna, grillar allt som går och inte går att grilla och umgås tillsammans genom att sippa på kalla glas med svalkande rosé. Jag ligger på lördagskvällen bredvid Gullan, kvällssolen strilar in bakom rullgardinen innan den sakta dalar i nordväst. Hon vill inte sova utan störs hela tiden av jobbiga tics. Oförklarliga anfall av någonting som gör hennes kropp riktigt illa. Slumrar till och vaknar, slänger med den lilla kroppen. I huset mittemot har man lite fest i glada vänners lag och jag hör barnens skratt in genom det öppna fönstret ihop med en ljum kvällsbris. Sommarkvällarna som jag minns dem. Grannarna skrattar och det börjar dra ihop sig till poolbad efter grillningen för att sedan sjunka ner i utemöblernas mjuka dynor för kaffe och jordgubbstårta. Jag ligger kvar, minuter som känns som timmar tickar förbi och hon sover inte. Jag sörjer. Jag sörjer det barn jag inte fick men jag sörjer också de sommarkvällar jag haft och inte längre har. Jag saknar mina vänner och den lättheten som fanns, att umgås när och hur och var som helst. Att kunna sitta ute halva natten och inte tänka på kräkningar eller sjukhus. Eller konstiga anfall som ingen kan förklara. Att kunna ställa till med en sommarkvällsgrillning utan att Gullan flippar ur, håller för öronen och tycker rent autistiskt att allt är skitjobbigt och outhärdligt. Hon är skör just nu. Hon mår inte bra just nu. Sommaren tickar sakta förbi och min själ gråter tyst i det varma sovrummet. Gråter för att jag och Gullanpappan kanske snart är helt ensamma kvar med vårt barn. För ibland orkar och kan vi inte mer än bara ta hand om det mest akuta och överleva stunden, förmiddagen, dagen och natten. Jag ligger där när klockan passerat midnatt och kvällshimlen fortfarande är ljus mot de mörka trädtopparna. Grannarna avslutar ännu en härlig grillkväll och det kramas och tackas ute på gatan när gästerna vandrar hemåt med en sista vinkning som avsked. Det kunde ha varit jag, men på tio år så har det inte längre varit jag som grillar och njuter av sommaren, som är så kort. Jag ligger där jag ligger och funderar på om hon mår illa och om jag kommer få blunda något efter kl 1? Gullan jämrar sig, slänger av sig täcket och verkar olycklig. Jag blinkar mot det vita taket men kan inte längre se kvällssolens strimma alls. Kommer att tänka på en krönika av fantastiska Sören Olsson jag läste en gång för länge sen och jag var tvungen att både leta reda på den och citera den här. Lämnar över pennan till proffsen en stund....

Att vara förälder till en människa med särsklida behov innebär många olika typer av svårigheter. En av dem är ensamheten. Man hamnar som funkisförälder inte sällan i en situation där all kraft och ork går till barnet med de särskilda behoven. När man sedan lyckas få en stund för sig själv, så hamnar "vänskapsrelationer" långt ner på prioriteringslistan. Inte för att man inte vill träffa och umgås med sina vänner, utan för att man inte orkar, Att ta tag och underhålla en relation med vänner känns ofta mycket svårt, när man fullkomligt dränerat sig på energi och ork. Och ensamhet gör oss så sårbara.