Skit och pannkakeklubben

Pussegullan har haft en riktigt tuff vecka.
Misstanken om att dagis just nu suger bigtime är stark.
Misstanken om att hon har någon form av separationsångest växer.
Efter semestern var det helt okej att komma tillbaka till polarna på gården, fröknar och aktivitet.
Men efter ett tag så sjönk det kanske in att här är vardagen och här ska jag vara nu?
Man vet inte eftersom man inte kan fråga, man kan bara gissa. Maktlösheten, den eviga maktlösheten.
Lilla tjejen är så arg så arg, rent ut sagt skitförbannad. Hon slår, viftar och bankar på saker och människor som råkar komma för nära.
Ett monster skapat av ren och skär ilska. Borta är min lilla goa glada tjej från semestern och istället är hon ett enda stort åskmoln.
Omväxlande frustrerad, fruktansvärt ledsen och oändligt sorgsen.
Hemma är hon nästan som vanligt, då går det bra att "prata" och sjunga. Krypträna och leka. Men så fort vi närmar oss dagisgrinden kommer läppen och tårarna börjar sakta rinna nerför hennes kinder. I morse var jag så spänd och uppe i varv vid lämningen att det smakade blod i munnen. Märker i bilen att jag bitit mig själv i läppen för att inte börja gråta så hårt att det börjat blöda. Man funderar på om hon förstår mer av omgivningen. Om hon tar in mer av allt som sker. Bearbetar mer. Allt är just nu mer. Men framför allt visar hon att detta VILL JAG INTE. Visar att mig sätter man inte bara här hur som helst på dagtid. Det är kanske en utvecklingsfas så i grund och botten är detta något bra. Hon går framåt och det händer saker.
Men åh vad jobbigt det är för oss alla. Man funderar på att hon verkligen måste ha mått bra på semestern och diggat sin lediga tillvaro med oss.
Tack och lov för underbara och förstående fröken M, alltid redo i hallen på dagis för att göra allt för att det ska bli bättre. Låter Gullan sova, sparar mat, låter henne vara arg, bläddrar i familjeboken med bilder på familjen.
Lugnar, supportar och tröstar mig.
Hon ringer mig på mobilen och jag måste byta byxor när jag ser dagisnumret i displayen, men blir sen lugnad av en rapport ”nu går det lite bättre, hon är inte fullt så ledsen just nu”.
Detta tar på krafterna, jag känner hur jag sitter i bilen och är inte närvarande på vägen. Är jag på väg hem eller till jobbet? Är det vänster eller höger i rondellen?
Hjärtat värker tungt i bröstet. Ångesten min ständiga följeslagare, just nu hand i hand med Den Stora Oron. Sorgen när Pussegullan stirrar på mig med stora tårfyllda ögon på morgonen går inte att beskriva, och jag går ut med min blodsmak.
Hjärnan fungerar inte utan stänger av. Jag stirrar tomt utan att se på lastbilen framför mig på E18.
En enda tanke virvlar runt; måtte det vända, måtte det bli bättre snart.