Sommartankar

Och nu så satt jag och funderade på att jag saknade Gullan på samma sätt efter semestern i somras. Tomt hos mig, i min famn. Det är mörkt som i ett sotararsle utanför och regnet smattrar ilsket mot rutan. Det blåser fortfarande halv Dagmar-storm. Och så började jag titta på sommarbilder och fick sån akut längtan till sol, ljus och värme. Och så bara måste jag bjuda på den här bilden, gissa om Pussegullan trivdes i skärgården på semester?

Ensam

Jag har lite Gullanabstinens. Under ledigheten har jag vant mig vid att ha henne nära, nära hela dygnet. Nu sitter jag och knappar på ett öde kontor medan lilla loppan leker på jourdagis. Saknar hennes mjuka hud, hennes doft, hennes små ljud och hennes stjärnor i skrattande ögon. När man kommer hem om kvällen är Gullan ganska trött efter en lång dag och det blir just inte mycket kvalitetstid. Vad fort man vänjer sig vid saker och ting!
Jourdagis har i alla fall visat sig bättre än vad jag och Spattman trodde, det har fungerat överraskande bra. Lite barn och många fröknar, det tycker vi mycket om.
Nu närmar sig nyårsafton som ska firas med bästa systrarna och familjer, jag hoppas Pussegullan är på sitt soliga humör och ser det som en rolig kväll med vänner. Lite av ett lotteri det där och svårt att sia om det blir en vinst eller förlust. Men 2012 bara måste bli ett turår för oss, lite medvind istället för motgång. Det skulle sitta som en smäck. Lite vila för min trötta själ, vill fortsätta orka att vara Gullans mamma, med kvalitetsgaranti som inte går ut.

Tillbaka till verkligheten

Så var julen över och alltid går det lika förvirrande snabbt. Man laddar järnet i flera veckor och sen är dagarna av frid över fortare än man hinner säga tomteskägg. Vi har i alla fall haft några riktigt lugna dagar i skärgården och fått en hel del vila och dagsljus. Man fick även uppleva en riktig storm som hette duga, det var så man undrade om taket verkligen skulle ligga kvar när det tog i från väst. Att ta hand om Pussegullan full tid kan vara riktigt tufft och man blir trött in i själen men med stor hjälp av Gullanmormor så har det ändå gått bra. Att få den där handen som hjälper med matlagning och passning en stund är enormt mycket värt i vår värld.
Helt klart är att fröken mår toppen av att få vara ledig och jag tycker hon har utvecklats under dessa dagar, svårt att säga exakt vad det är men någonting händer på vindskontoret. Hon kommunicerar och visar vad hon vill med ögon och armar och små, små ljud med frågetecken efter. Hon verkar slappna av och gilla tillvaron nära havet, i lugnet. Nu får vi se hur dagis och jourdagis (hurr) tas emot under mellandagarna då man måste tjäna sitt dagliga bröd. Fortsättning följer i frågan.
Julen kan vara riktigt underbar men den kan också ge en funkismamma en och annan käftsmäll. Att Pussegullan inte förstår vad tomten är eller att hon ska få en julklapp är tungt. När jag öppnar en av hennes klappar under granen känns det som någon sparkar mig i magen, det är ett ritblock med "mina första tuschpennor". Hon skulle ju ha blivit så glad, hon skulle ha ritat blommor, hästar och en bild av sin familj. Hon skulle ha ritat teckningar där solen lyser och alla är glada.
Men hon sitter med pennorna och förstår inte hur de hänger i hop med pappret. Det slutar med att pennorna åker ner på golvet och hon tecknar "sjunga".
Ibland blir man bara så ledsen över sånt som aldrig blev. Det blev inte som jag tänkt. Och ibland måste man kanske tillåta sig att få släppa fram den sorgen. Den kommer alltid finnas där inom mig som en svart skugga genom livet.

Stillhet

Här råder tystnad. Det piper i mina sönderstressade öron.

Snart kommer änglarna att landa

Jag befinner mig i skärgården där lugnet härskar och nästan inget internet finns. Julmusiken spelar i bakgrunden medan jag och Gullan brottas en hel timme. Genomsvettiga vägrar vi ge upp och våra skratt blandas och färdas långt ut över fjärden. Det verkar som fröken också njuter av sitt jullov, hon matar glatt hunden med blodpudding och kan fascinerat titta på vågorna hur länge som helst. Jag behöver vila och stillheten härute gör mig gott. Sitter i min julbubbla och bara väntar på tomten och på resten av familjen. Längtar till en stund av frid i skenet från brasan. Kanske blir det redan imorgon.

Nu blev JAG tomten!

Vad roligt det är att ge!
Jag ska ge dagis en härlig julblandning i dag med egenhändigt knåpat julkort.
Det fina paketet innehåller både julkaffe och julte samt massor med goda praliner.
Jag fnissar och myser när jag tänker på att de kommer bli glada när jag slinker ner genom skorstenen och dimper ner mitt i sångsamlingen.
Jag är god. Jag är bra. Saliga äro de som giva.

Rut?

Inför julen är det mycket som ska stökas med i hemmet, ett exempel är tvätten.
Gullan är väldigt intresserad av tvättmaskinen men jag är ändå lite tveksam till barnarbete. På bilden ser ni fröken sortera 60 grader vitt som ska köras med omedelbar verkan. Det går riktigt bra för henne.
Efter tvätten får hon minsann svabba golvet i köket, slå in några paket och tömma diskmaskinen. Borde fungera medan jag själv ligger i soffan och kränger små supergoda kakor med Dumle?!
Inte. Jag far runt som en skållad gnu hela kvällen för att kollapsa vid 21-tiden när Gullan somnat. Ska bli skönt med ledighet...

Tomten har varit här

En snövit kasse alldeles full med julklappar väntade på mitt kontor i arla morgonstund. Undrar vilken skorsten han kröp ner i, tomten? Tur att han inte damp ner i sterilen i alla fall. En steril tomte vill man ju inte ha.
Pussegullan verkar ha varit väldigt snäll hela året för på klapparna står det hennes namn.
Men hon får vänta till julafton innan det är dags att öppna.
Tänk att tomten är en sån fin människa, man upphör aldrig att förvånas över detta faktum.

Gillar

Jaha, det har tydligen varit mycket gnäll och farhågor för sjukdomar här på bloggen ett tag har jag fått höra. Dags att piffa upp med en positiv sak!
I helgen fick Pussegullan en lite tidig julklapp, men vilken klapp sen.
En stor gul skolbuss från ett känt varumärke med ett gäng barn och busschauffören Claudio från Costa Rica. Den kan tuta, spela och blinka när den kör och alla barnen skrattar högt när Claudio steppar på gasen.
Men det bästa av allt: längst bak i bussen finns...en rullstol! Med ramp så det barnet som åker i rullen kan komma i och ur skolbussen utan problem.
Fantastiskt, man blir alldeles häpen.
Men varför inte? Varför ska inte funkisvärlden finnas med redan från början hos alla barn? Då blir det kanske mer naturligt när de växer upp? Tycker det är så roligt att någon tänkte till här. Någon med en funkisaspekt på världen av i dag, i så många sammanhang saknas det ju trots att vi lever i år 2011.
Stor eloge till tillverkaren, all cred ska ni ha!

Att vända på klacken

Så, efter en mysig Luciamorgon med fin sång från Göteborg på tv:n anländer jag och Pussegullan till dagis efter många dagars sjukfrånvaro.
Det första fröken M säger är att ja här går minsann kräksjukan som aldrig förr.
Jag stelnar till och måste anstränga mig för att häva impulsen att böja mig ner och snabbt plocka upp mitt barn och mitt i en mening försvinna ut genom dörren fortare än en avlöning.
Känner hur blodtrycket höjs, pulsen ökar, ansiktet blir rosa, ögonen börjar långsamt tränga ur sina hålor och vit rök kommer ur mina öron.
Ja men det är väl klart. När vi precis klarat av den här pärsen så kommer det värsta av det värsta lagom till nästa vecka. Nästa vecka då vi ska vara i min stilla skärgård och vaka in julen. Där tvätt och duschmöjligheter är begränsade. Där och då. Kommer det så klart.
Omöjligt att kväsa henne. Spattman har tagit över hela min kropp och med blytunga ben går jag mot jobbet och lämnar Gullan i kräkhelvetet.
Jag vill inte. Jag vill verkligen inte.

Stark

Pussegullan verkar äntligen må bättre efter dunderförkylningen Allan som däckade henne totalt. Det är just det, man kanske undrar varför jag egentligen spattar så mycket inför det här med sjukdomar och hösten. Men när fröken blir sjuk så blir hon det med besked. Hon blir riktigt illa dålig. Det sitter i länge och det tar lång tid att bli helt bra igen. Och när tårarna trillar nerför kinderna medan hon hosthackar mitt i natten, då tar maktlösheten ett strupgrepp på mig, det är brutalt och jag orkar knappt stå upp. Man kan inte fråga henne var det gör ont eller be henne öppna munnen för att kunna se om halsen är röd. Man kan bara vänta ut det under dygnets mörka timmar och långsamt vagga henne i sin famn. Men i dag får hon en extra bonusdag hemma att samla kraft med fantastiska farmor och farfar som tar hand om henne på bästa sätt. I morgon hoppas jag att hon orkar med dagis igen. Lucia och allt. Tiden rusar förbi och snart är det jul. Jag längtar till skärgårdens gråa stillhet så det gör ont i kroppen. Är kanske i extra behov av att få koppla bort världen nu när det är så otroligt rörigt på jobbet också. Mitt snart icke-varande-jobb ja.
Vad ska man bli när man blir stor? Vad vill jag jobba med? Vad är jag bra på?
Tankarna mal runt utan slut och jag blir just inte klokare utan allt blir till ett envist surrande i huvudet.
Avslutar med ett citat som är direkt snott från en annan blogg skriven av en härlig funkismamma, men det är så underbart bra så jag kan inte låta bli att snatta det här i dag:

You never know how
strong you are
until being strong
is the only choice you have

Det är tuffa tider

Nu är det hårt för de hårda.
Pussegullan är sjuk.
På jobbet drar det ihop sig till uppsägning och slutdatum.
Jag är förvirrad och trött. Har massor med ord i huvudet men får inte ut dem i kväll. Söker energi hos Gullan och tittar på ett av världens bästa foton. Fröken har krupit själv till fotändan av sängen för första gången någonsin när hon hör att jag kommer uppför trappen. Oslagbart.
Genom tårarna måste jag le.

Feber

Mitt i natten vaknar Pussegullan och gråter hejdlöst. Hon är varm som en kamin och termometern visar över 39 grader. Hon har säkert ont överallt och fryser och svettas samtidigt. Maktlös mamma sitter med henne i sängen under nattens alla långa timmar och väntar på gryningen. Tabletten verkar äntligen och Gullan får sova några timmars välbehövlig sömn.
Vi har klarat oss länge men nu blev hon sjuk ordentligt. Fru Spattman knallar in i rummet och sprider kaos i sina fotspår. Leende slår hon ut med armarna för att visa vad hon kan åstadkomma!
Vad jag avskyr vintern och alla dess sjukdomar. Sagt det förr och säger det igen, borde det inte finnas en lag som säger att funkisfamiljer får frisedel från skiten? En bättre lag än LSS då förstås.

Storm över Jorm

Idag har vi varit offer för vädrets makter. Det har stormat och regnat in, man får hålla både i hatten och i dörren när man ska gå ut. I skärgården blir allt så påtagligt och man är liten inför de rasande vindarna och de stora vågorna som fräser med sina vita vågkammar genom sundet.
Gullan skrattar när vinden piskar hennes kinder och när saltvattnet slår över oss i båten. Hon gör tecken för båt och ler. Och idag hände en fantastisk sak i vår funkisvärld. För första gången så tecknade hon något jag inte sett eller lärt henne! Äpple. Hon måste ha lärt sig på dagis för flera gånger tecknar hon äpple när vi gör en paj på sen vinterfrukt.
Jag ser det men det är knappt jag tror det.
Vilken unge. Vilken underbar unge. Samma unge som höll mig vaken större delen av natten. Älskad högt över himlens gråa moln som jagar varandra denna dag. Älskad till universums slut.

We are doomed...

Slut på lugnet. Spattman är tillbaka och i absoluta högform.
I går kräktes ett barn på dagis.
I say no more. Energiläckage! Oro! När kommer det? Inte en fråga om det kommer utan bara när. Innan helgen? Efter helgen? Nästa vecka? Till jul? Till nyår?
Ingen KBT i världen tycks kunna hjälpa mig just nu, kräks är det absolut värsta jag vet och nu är det här för att stanna till typ april.
Jag nojjar, stirrar och försöker behålla förståndet totalt utan framgång.
Det slår ju så oerhört hårt mot Gullan när hon får eländet. Hon blir ju inte människa på veckor. Äter inte, bajsar inte, är inte.
Nej, jag vill inte. Jag vill bara inte, jag vill säga upp mig. Kan man ta ungen och isolera sig i skärgården till midsommar?
Har en Trisslott liggandes på skrivbordet och jag ska skrapa den nu, nästa inlägg kommer kanske från ett varmt ställe där förhatliga kräksjukeförbannelsen är förbjuden. Vi ses!

Nu när allt är grönt

I morse tog kudden verkligen en rejäl nacksving på mig när mobilen ringde och det redan var morgon. Snoozade bort både en och två kvartar för mycket. Till sist stänger jag av alarmet men faller av någon anledning tillbaka ner i bingen för att slumra till igen. Som tur är har tummen hamnat på skärmen så rätt som det är drar Spotify i gång och Timbuk vrålar "Allt är grönt" på högsta volym. Som en raket är jag uppe på två röda sekunder och undrar vad som händer och vad som är grönt. Alltså är det mer effektivt med skånsk rap än en liten hummande väckningssignal.
Tur att jag hade tummen på rätt plats annars hade jag fortfarande sovit, en sliten funkismamma lattjar man inte med när det gäller den enorma bristvaran sömn.
På önskelistan till tomten står det helt enkelt men ack så innerligt: FÅ SOVA.