We are doomed...

Slut på lugnet. Spattman är tillbaka och i absoluta högform.
I går kräktes ett barn på dagis.
I say no more. Energiläckage! Oro! När kommer det? Inte en fråga om det kommer utan bara när. Innan helgen? Efter helgen? Nästa vecka? Till jul? Till nyår?
Ingen KBT i världen tycks kunna hjälpa mig just nu, kräks är det absolut värsta jag vet och nu är det här för att stanna till typ april.
Jag nojjar, stirrar och försöker behålla förståndet totalt utan framgång.
Det slår ju så oerhört hårt mot Gullan när hon får eländet. Hon blir ju inte människa på veckor. Äter inte, bajsar inte, är inte.
Nej, jag vill inte. Jag vill bara inte, jag vill säga upp mig. Kan man ta ungen och isolera sig i skärgården till midsommar?
Har en Trisslott liggandes på skrivbordet och jag ska skrapa den nu, nästa inlägg kommer kanske från ett varmt ställe där förhatliga kräksjukeförbannelsen är förbjuden. Vi ses!