Einen guten Rutsch ins neue Jahr!

Jaha, så var det dags att kasta in handduken för 2012! Det är så här års man ska sätta sig och skriva sin årskrönika, reflektera över det som varit och allt det nya som nu ligger inbäddat i en förväntansfull framtid. Eller. Så är det bara ett nytt år enligt vår tideräkning, för andra är det en vanlig måndag. Nyårsafton ja då ska man ha festernas fest! Bli så glad i hatten att man inte hittar hem, smälla rakter, bada i bubbel och ta på sig en fantastisk klänning med massor av paljetter. Du drar sakta det frasande tyget över huvudet samtidigt som du kliver i de decimeterhöga klackarna. Lägger en sista hand på din fantastiska frisyr. Eller inte? Pussegullan har en vanlig dag, hon njuter av att vara ledig och få vara hemma efter vårt runtresande. Kvällen kommer tillbringas i de (okända) södra delarna av stan, med människor som är precis som oss. Dessutom är de grymt trevliga. Guten Rutsch och gott nytt 2013! Må vi alla få ett år fyllt av frid och lycka. Amen.

Vräker på med mer folk!

Efter några välfyllda och intensiva dagar på skånsk mark med mycket människor, mat och jul har vi landat i hemmets lugna vrå. Det känns sannerligen att sulorna har bränt gummi mot backen och jag känner mig ganska trött. Pussegullan verkar tycka det är gött mos att vara tillbaka i rutinerna och lever upp en smula av sina gamla leksaker på rummet. Man kan lätt säga att hon inte gör sig själv rättvisa i stora folkmängder där människor oftast inte ger henne den tid hon kanske behöver. För att ta in, för att bearbeta så att outputen så småningom kommer. Men för att fira hemkomsten vräker vi på med mer folk och fä, min kusin ska åka på långresa runt planeten och man vet inte när eller ens om hon kommer tillbaka. Hon är typ 25 och har hela världen som spelplan. En Gullanmamma kan knappt tänka tanken fullt ut. Vilken frihet. Att kunna göra precis som man vill och när man vill. Bara åka i väg mot nya mål, mot solen och äventyr. Hur som helst så ställde kusin A till med stor festlighet i form av ett "Goodbye and Farewell-party" och man kunde räkna till inte mindre än fem hundar, någon bebis och ett helt gäng med glada festdeltagare. Pussegullan kan efter ett tag bortse från både hög ljudnivå och pumpande musik, slappnar av och verkar gilla festen totalt. Jag är en minst två meter lång stolt funkismamma. Jag är där med min dotter som har en utvecklingsstörning, hon frustar och skriker och klappar händerna, men jag gömmer varken mig själv eller henne. Vi deltar, pratar och äter som resten av gästerna. Bäst av allt är Kerstin. Alla borde verkligen ha en Kerstin. Var köper man henne?

Kerstin tar Imse Vimse för 93:e gången medan Gullanmamman tar en drink...

Julens bästa program?

När man ska äta middag kan man i bästa fall muta Pussegullan med en grötslev av barnprogram. En kort stund innan hon helt sonika tröttnar, har man tur kan man ibland få äta en hel potatis utan avbrott. I dag när vi slår på tv:n på Barnkanalen sitter en liten tjej i en röd soffa och pratar. När hon sagt ett par meningar flyttar hon sig med hjälp av armarna och gör ett litet lyft. Till sin rullstol. All cred till SVT i det här fallet, säger jag. Gullanpappan och jag nickar och ler. Gruffar nöjt "aahaa haa" till varandra. Grymt bra av SVT och jag har en liten glädjepingla i magen när jag går mot middagsbordet.

Programledare för barnprogram. I rulle. Önskar God Hjul.

Soggig morsa på julfest

Ju äldre Pussegullan blir, desto mer inser jag att hon är verkligen ett jobb. Ett arbete. Ett heltidsjobb. Hon kräver mer, vill bli underhållen, vill ha uppmärksamhet. På julafton är det fullt ös med släkten och jag känner att jag knappt hinner få på mig kläderna innan gästerna kommer, givetvis drämmer Gullan en bok i ögat på mig samtidigt som min gylf på favoritjeansen pajar. Tårarna är då inte långt borta. En längtan att gå ut genom dörren och fortsätta gå till typ Oslo tar över min kropp. Men. Kanske är det inte så konstigt att jag inte hinner få på mig mascara och ögonskuggan, måla naglarna, fixa frisyren, ta på mig julklänningen och de högklackade skorna när Gullan tar all min tid i anspråk? Ändå skäms jag lite och känner mig som en bonnig kusin från landet när alla är så fina. När jag ger fröken lunch inser jag hur bortkastat det hade varit om jag faktiskt hunnit med att piffa till hela mig som en sockersöt julkula. Gullan river i mitt hår (där rök den avancerade frisyren, den nyfönade julkreationen), sen spottar hon ut ris på mina (trasiga) jeans (där sa man hej då till den julröda sammetsklänningen), mjölk spills på golvet och över mina strumpor (tur man inte hade dyrt och högklackat på sig). Efter att matbiten har styrts upp är jag dessutom rejält varm och får torka svetten ur mitt lackande ansikte (make upen adjöss och goodbye). Som avslutning sliter Gullan i mitt halsband som jag mot alla odds fått runt nacken så det går av, och tur igen då att det inte var diamanterna och de julröda rubinerna. Det är svårt att förklara även för nära och kära, hur trött man blir av arbetet med Pussegullan. Att kraften man önskar fanns, inte alltid finns. Att det maler och gnager i en, det ständiga dåliga samvetet över utebliven träning och sorgen över att saker och ting är som de är. Vårt liv ser inte ut som andras och ibland känns det tyngre än annars. Vi styrs av vår lilla funkisprinsessa, hennes tider och hennes nycker och har inte särskilt många val, varken till vardags eller till fest. Hon finns nu hos just oss och behöver oss 24 timmar om dygnet, även när det är jul. Man är ständigt instämplad när man är Gullanmamma och hon drömmer om att få slötitta på tv på juldagen. Bara glo på rörliga bilder och få känna sig lite trött så här dagen efter. Men det finns inte. Inte i vår värld. Det är bara till att dra på sig kläderna och dra ut med vagnen, så fröken får en skopa luft. Vi tar vägen förbi några vänner och när vi går därifrån säger jag; undrar vad de tänker nu? Vad jobbigt de måste ha det? Och vilken tur att det inte var vårt barn? Det hade jag tänkt. Om jag träffat mig. En ensam tår letar sig nerför min kind och jag stryker hastigt bort den.

Mörker och ljus

Julen. Som alla högtider nuförtiden förknippat med sorg i mammahjärtat. Svart. Ett stråk av mörker som sveper förbi min kind i den kalla skånska vinden. Den viner över slätterna och det känns som jag är ihålig. Pussegullan förstår inte konceptet. Tomten, julklapparna och granen. Julmusiken och pyntet. Gemenskapen. Allt som jag älskar med julen kan hon inte förstå. Men tappert står jag och väger mellan gropen eller ljuset och enligt sant KBT-mönster motar jag mina tankar mot mer positivt håll. Åkej. Hon kanske inte förstår. Men hon njuter av att får vara ledig från dagis, att få sovmorgon, att få umgås med Gullanpappan och farmor och farfar. Hon tycker nog på sitt sätt att levande ljus är mysigt och hon är snabb på granen med dess glitter. Riva, kasta och känna så barren yr. Kanske får hon inte den träning som Fröken Duktig tycker hon ska ha, men vad katten, nu har vi ledigt från alla besök och habilitering. Kan man inte få pausa lite grann då? Äta lite för mycket. Sitta lite för länge. Titta på ortoserna och tänka "hey, vi tar på dem en annan dag" utan att känna sig som en dålig människa. Och vem kan egentligen vara funkisdeprimerad när Gullanpappan och jag i dag får barnfri tid? Vi passar på att göra sånt som slitna funkisföräldrar gör när de för en gångs skull får en lucka utan Pussegullan i sitt stressade schema. Just det! Vi går i affärer och trots att det är närmare tio miljoner människor på stan så är det, ja, rofullt. Att veta att Pussegullan är i de bästa händer, på utflykt i vagnen. Barnvakt är guds gåva till människan så här i juletid när det är mycket hallelujah i luften.

Packad till jul

Så slås man av det. Hur kul är det att packa ner blöjor till sin femåring? Svaret är: inte alls.

Det GÅR inte!

Lätt fånget, lätt förgånget? Om någon kan minnas den lilla filmsnutten jag la ut här på bloggen, där Pussegullan gick själv för ett tag sen, glöm bort den. Plötsligt går det inte. Plötsligt går HON inte. Man ställer henne med fötterna i backen, släpper långsamt handen så hon ska finna balansen. Innan stapplade hon nästan i väg innan man själv backat undan. Men nu är Gullan en betong-Gulla, gjuten rätt ner i husgrunden. Höfterna känns som stela järnspett och hon tittar på mig, frågande. Vad vet jag om de tankar hon tänker i detta nu? Hon verkar osäker och rädd. Det lilla självförtroendet hon vunnit är puts väck. Jag lockar och lirkar, tar roliga leksaker och skakar dem, sjunger och försöker i evigheter. Inget hjälper. Ståendes där, blir hon ledsen till slut. Jag känner hoppet sjunka undan och förtvivlan söka sin väg in i mitt inre. Vad har hänt? Vad har hänt med hennes fantastiska gående och de framsteg hon gjort? I morse träffade vi sjukgymnasten på dagis och Pussegullan går inte ett endaste steg, när jag stolt tidigare berättat per mail att hon tillryggalägger säkert två meter utan stöd! Hade det inte funnits på film hade jag inte trott det. Obegripligt. Ingenting har hänt, Gullan har inte ramlat eller varit med om något läskigt. Kunskaperna har bara flytt sin kos. Minnesbilderna hur man gör med fötterna har bleknat. Och ingen har någon förklaring, som så många gånger förr i funkisvärlden. Krafterna tar slut och jag blir bara så oändligt trött och sorgsen. Lika uppgiven är jag nu som strålande lycklig jag var då. Frustrationen får mitt hjärta att slå hårt mot bröstkorgen som när en ilsken alkis rycker i fyllecellens galler.

Favorit på köksgolvet

Det där med leksaker. Man köper dyra och avancerade kreationer på stora leksakskedjor. Med många tillbehör för en ansenlig mängd hundralappar. Färger, former och funktioner. Men vad är egentligen roligast på köksgolvet? Vad tröttnar man inte på i första taget? Vad sitter man och rullar i stora vida cirklar? I den välsorterade korgen med allsköns saker så väljer man ändå den. Noga väljer hon, Pussegullan. Tittar, lyfter armen och plockar den. Lägger den på golvet och sätter fart på den. Ananasskäraren.

Missad julskinka

De allra flesta människor har bra sidor och mindre bra sidor. De flesta behöver jobba med de sidor som är mindre fördelaktiga. Hos mig är min Fröken Duktig sida rätt jobbig och ansträngande emellanåt, både för mig och omgivningen. Jag är sällan snäll mot mig själv, jag siktar högt upp mot stjärnorna och sätter högtflygande mål. Pussegullan får ofta känna på min lite väl duktiga sida, jag vill träna, kämpa, gneta och nöta med henne. Och sällan är jag nöjd. Med något alls. Tycker alltid att jag kan göra lite till, lite mer och lite bättre. En sida som är svår att komma åt, tankemönster som sitter djupt. Jag tränar. I dag tränar jag på att vara lite mer förlåtande mot mig själv. Natten till i dag var riktigt dålig, och Gullanpappan och jag vacklar omkring i söndagssömnbristdis. Det påminner om baksmälla. Man är lite yr, lite kantstött, lite illamående och har inte koll på läget på samma sätt som man brukar. Det susar i skallen och huvudvärken lurar bakom knuten. Vi hade lika bra kunnat dricka glögg i mängder i går kväll. I alla fall så var det inplanerat julbord med den lokala anhörigföreningen på eftermiddagen. När Gullan väl somnar mitt på dagen står jag där i valet och kvalet. Stressa in i duschen, göra sig i ordning, väcka henne efter en kvart och dra i väg mot skinkan. Eller själv gå och lägga sig? Kroppen skriker efter vila och sömn. Man är som en bättre sömngångare. Men fröken Duktig säger att man bokar inte av, när man sagt att man ska komma! När människor jobbar till sig och bjuder in, då går man dit och är glad. Men i dag vinner det vettiga, jag är för en gångs skull snäll mot mig själv och går och lägger mig. För att orka veckan som kommer, den blir tuff, liksom de flesta veckor. Jag hoppas funkisföreningen förstår, och det gör de nog. Med funkisbarn blir det inte alltid som man planerar och tänker. I bland går det helt enkelt inte ihop. Och det är skönt med denna värld, att förståelsen är där, som ett plåster på fröken Duktigs blödande sår.

Rulltärna?

Dagarna har just nu en förmåga att springa förbi mig, jag hinner knappt reagera förrän halva veckan har gått. Samtidigt som jag tycker tiden går så långsamt, den hasar sig förbi och varje morgon när ögonen yrvaket slås upp för att möta en ny dag tänker jag: men i dag är det väl lördag va? Och så är det givetvis bara onsdag, det är hämtning och lämning, tvätt och disk, matlagning och plock. Det härliga hjulet som kallas ekorrvardag? I går var det Lucia på dagis. Jag hukade och duckade, kände kraften tryta trots fröknarnas ivriga inbjudan. Man får kanske välja sina strider? Det kändes bara, ja jobbigt. Att Pussegullan inte sjunger, inte förstår vad det hela går ut på och inte heller tjatar hon om att få vara Lucia med krona på huvudet. Jag skulle stå där bland leende och fotograferande stolta föräldrar. Jag skulle stå där med tårar av is på kinderna och mörker i min själ. Och ja jag vet. Man borde vara en stolt funkismamma som applåderar när Gullan är med de andra barnen i tåget, men tittar åt ett annat håll. Som måste ha en som håller i henne där hon går, eller varför inte åka rulle sist i tåget? Man borde. Men man orkar inte, inte ALLTID. Så jag ger mig själv lite distans och ledigt från lussefirandet den här gången. Spar kraft. I dag skäms jag en smula, för att jag inte var där och sträckte på mig och gjorde ett så bra luciatåg som möjligt för Gullan. Fröken E på dagis säger; ja, mina barn har i princip aldrig velat klä ut sig och delta i firandet så inte heller jag har stått där.
Det känns genast bättre. Varför tror man alltid att det är så? Att ens egna barn vill leka med leksaker man själv lekte med? Att de vill vara Lucia för att man själv alltid drömde om det? Med långt ljust hår och flest ljus av alla i sin krona? Det är ju inte alls säkert. Ens om man har ett normalstört barn. Nästa år, då ska jag nog gå dit tror jag. Och kolla in tärnan i rullen.

Slutkörd

Vilken dag. Jag känner mig som en urvriden disktrasa som torkat bänken både en och två gånger för mycket. Det hela började med en stressig morgon, var tvungen att hinna med tidigt morgontåg för seminarium på TRR. Givetvis är bilen som en enda monstruöst stor iskokong när jag kommer ut, jag får skrapa så naglarna blöder, kör sedan som en lömsk biltjuv och hinner precis upp på perrongen bara för att se tåget är försenat. En intressant förmiddag fullproppad med information gör mig lite trött i mössan men jag flänger vidare med tuben för att hinna till Hornstull i tid, dags att seriöst närverka lite. En trevlig lunch som kanske kan ge värdefulla kontakter, och vem vet, ett jobb på något sätt? Efter detta tillbaka hem, mot dagis och hämta Gullan. Mitt andra jobb. Ta hand om henne, klä på och klä av, laga mat, ge mat, bada, torka, klä på. Fröken verkade också mör och sliten idag. Hoppas bara det inte är någon förkylning på gång. När hon väl var i säng var det dags för ombyte och sen flög jag som en skottspole ut genom dörren för att hinna till ett pass Tabata där mjölksyran fullständigt flödade ut över golvet. Om ni inte testat, gör det. Mitt nya favoritpass där det verkligen gäller att maxa sig själv. En sån här dag gjorde det underverk med fysisk utmattning när skallen är knökfull av intryck och det har gått i ett. Nu däremot är jag så trött så jag vet inte om jag ska gråta eller kräkas. Eller helt enkelt gå och lägga mig, hoppas på lite sömn och en mindre intensiv dag i morgon?

Fisk, någon?

I ett oändligt stort universum svävar en liten blå planet som kallas jorden i sin bana. I en gigantisk rymd utan slut bland stjärnor, galaxer och månar så finns den där, evigt snurrandes runt sin egen axel. Det blir dag och natt, det blir sommar och vinter för de små människorna som lever sina liv på Tellus. På de norra halvklotet breder isen ut sig och i världsdelen som kallas Europa hittar vi ett avlångt pytteland som kallas Sverige. Med åkrar och ängar. Med fjäll och sjöar. Någonstans ungefär mitt på så finns ett område med hus i olika färger. I dessa hus bor vanliga familjer med två barn och hund. Kanske en Golden retriever som heter Alex. Klockan är strax före 4 i vargtimmen och alla sover snusandes i sina varma julpyntade stugor. Snön gnistrar som kristaller, ligger vit på taken och det är bitande kallt med många minusgrader. Alldeles stjärnklart, hela rymden kan skådas från marken. I ena kanten av området kurar ett gult hus bredvid ett berg. I det huset ligger en funkismamma och en funkispappa som är väldigt trötta och i desperat behov av välgörande och återhämtande sömn . Plötsligt är det något som väcker dem ur orolig dröm. Det sitter en liten filur i sängen. Filuren ligger inte ner på kudden. Sover inte. Filuren hoppar upp och tänder sänglamporna. Filuren tar tag i sin flaska med vatten och börjar glatt skvätta bland sängkläderna samtidigt som det kvillras och drillas likt en näktergal om våren. Föräldrarna ligger som två döda sälar i medelåldern och registrerar under tunga ögonlock det filuren sysselsätter sig med. Registrerar att energinivån inte är av den låga graden. Tanken ”för katten, hon har ju fått en sömntablett” far förbi i en sömndrucken hjärna, seg som juleknäcken. Glada tjut och rop stör stillheten i djupa vinternatten. Funkismamman klipper med ögonen och känner sömnbristen värka i varenda led i kroppen. Tillfällen när du gärna skulle byta ditt barn mot en guldfisk. Den skulle simma där i sin skål och på natten krypa till kojs i sin håla grävd i sand. Där skulle den snarka lite lätt i 10 timmar utan att störa en levandes själ. Åh! Jag vill ha en fisk.

Andra adventshelg

I pulkabacken trängs en hel drös med ungar. Det är många och i varierande åldrar, allt från små ettåringar som knappt kan stå, till tioåringar som far fram i hög fart utan rädsla. Barn som tappar vanten och obehindrat tar på den själv. Barn som tappar mössan och drar ner den på skallen utan att tänka. Barn som springer upp själva med tom kälke för att sekunden senare fara förbi nerför backen. Barn som säger att de är törstiga eller kissnödiga. Och så finns även jag och Gullan mitt i backen. Hon sitter där hon sitter som en liten klump i pulkan. Kan inte ens säga om hon fryser om fötterna. Utlämnad. Och jag står och funderar på det normala föräldraansvaret. Hur är det egentligen med detta i en situation som denna? När kommunen påstår att en femåring inte kan klara sig rätt mycket på egen hand? Det känns som ett hån när treåringarna har världens race, skriker "se upp i backen", ramlar, är uppe igen på två sekunder. Springer, hoppar och kastar snö. Med värkande ben drar jag upp min klump för att på krönet ge henne fart ner. I slutet av backen väntar Gullanmormorn för att ta emot. För så är det, man måste vara två personer för att mitt barn ska kunna njuta av en pulkafärd den här vintern. Men. Så ser jag Pussegullans ansikte, det spricker upp i ett leende när det går som allra fortast. Och min smärta försvinner. Alla små barn som kan allt som Gullan inte kan försvinner. Kvar finns bara vi, Gullan med röda kinder och skrattande ögon i den pudriga snön som yr. Och en mamma som drar pulkan hur många gånger som helst. Bara för att få se det där leendet. Helgen bjöd även på julmarknad full med tomtar och hembakat, adventsmiddag och ett fikabesök hos en härlig familj där ingenting är konstigt eller avvikande. Vi åker hem med magen full av värme och ett hopp om att ses snart igen. Som avslutning blir det vacker julmusik på söndagseftemiddagen i gränslandet mellan natt och dag.

Mer jul än så här blir det inte!

Så mycket starkare än ord

Peter LeMarc. Har alltid tyckt mycket om honom. Sen vi var i väg och såg Glada Hudik har en låt stannat hos mig lite extra, det var en kille som sjöng den där på Cirkus. Ensam på scenen mitt i strålkastarljuset. Jag satt som förstenad i min stol och bara insöp allt. Önskar att när det är extra tungt och jobbigt, när orken tryter och ja, tvivlen siktar mot min tinning, så skulle Peter släntra in genom dörren hemma. Säga "hallå där", ta fram sin gitarr, värma upp med några riff och sen sjunga för mig:

Stilla driver du från land

Ut i bottenlösa blå

Och jag vet hur du är ensam

Hur ingen annan kan förstå

Jag försöker gå bredvid dig

Jag har krafter kvar att blåsa mod

Och som ett outtalat löfte

Så mycket starkare än ord

Så mycket renare än vatten

Så mycket skörare än fint porslin

Så mycket djupare än natten

Så mycket starkare än ord

Jorden själver, marken gungar

Så många timmar kvar till morgonen

Men du orkar inte springa mer

Orkar inte fly igen

Ge inte upp låt ingen slå dig

Du är större än du tror

Va inte rädd du har ett löfte

Så mycket starkare än ord

Du bär ett ok på dina axlar

Du bär en skuld som inte tillhör dig

Och tvivel siktar mot din tinning

Så höj din blick och se att du har mig

Dina våndor ska snart lätta

Så ge din själ en smula ro

Du har ett språk du inte känner

Så mycket starkare än ord

Så mycket starkare än ord

Lycka

Jag är så lycklig över att Pussegullan ville komma till just mig. Hur hon satt där på molnet och ivrigt tittade ner, kanske såg hon mig gå omkring här nere och tog ett litet skutt, rakt ner i min famn? Jag tänker på hur mycket man lär sig av henne. Hur mycket glädje hon sprider, var hon än kommer och vad hon än gör. Hur positiv hon är i sitt sinne och hur hon kan uppskatta riktigt små saker i livet. Det om något är ju en sak varje människa borde lära sig, att ta till vara på nuet. Mindfulness. Mycket har blivit annorlunda och inte som jag tänkt och sorgen kommer vara min följeslagare alla de dagar jag har kvar på planeten. Jag räds inte heller för att skriva om den. För trots allt så är livet så, fyllt av motgångar och jobbiga saker. Men också fullt av fina små unika ögonblick. Att hitta de där guldkornen och uppskatta dem högt när de kommer i ens väg. Det är något jag har lärt mig av Gullan. Som i dag, när denna bild kommer pipandes i mobilen från dagis. En glad Gullan som gått runt nästan själv ute på gården och texten lyder "Jag kan själv".

En ängel som hamnade hos just mig.

Rida rida ranka

Tänk att ridningen blev en sån hit. Tänk att Pussegullan tycker det är så kul. Och tänk att det är så bra träning! Bara att sitta på en häst aktiverar 50 olika muskler. Uppdaterar med två bilder från förra omgången av ridkursen, i måndags var det nämligen alldeles för kallt för att överhuvudtaget ta av vantarna och knäppa en bild. En liten fröken verkade däremot inte alls lida av kylan (-14 grader) och när hon fick prova på att trava (!) längs långsidan så ekade hennes skratt genom ridhuset. Helt fantastiskt.

På väg mot skogen för en tur!

Gå hem?? Nä, här är en som trivs i stallgången.

International Day of Persons with Disabilities

Tänk att jag visste inte att det fanns, men det gör det minsann. Och det är i dag! Internationella funktionshinderdagen. I slutet av 2008 sade en enhällig riksdag ja till att Sverige skulle underteckna FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionshinder. I vårt land har mer än var femte person någon form av funktionsnedsättning så behovet finns verkligen. Syftet med denna dag är att öka förståelsen av frågor som rör funktionshinder och funktionshindrade människors värdighet, rättigheter och välbefinnande. Dagen strävar också efter att höja medvetenheten om fördelarna med att integrera människor med funktionshinder i alla delar av det politiska, sociala, ekonomiska och kulturella livet. Så vi som har en funkis i vår närhet, skänker dem en extra tanke och kanske en kram i dag.

En dag när en sån här liten blänkare passar bra:

http://www.expressen.se/mode/har-finns-inget-hinder-for-mode-pa-catwalken/

Tack L, för tipset!

Kung Bore i skärgården

Och så blev det visst vinter. Båtlivet så här års är bistert. Med fruset styrsystem, tampar som är stela som pinnar och rinnande näsor ger vi oss ut till havs. Gullan tycker det är toppen trots isvinden över fjärden. Tänk att hon alltid gillar att åka båt. Oavsett årstid.