I pulkabacken trängs en hel drös med ungar. Det är många och i varierande åldrar, allt från små ettåringar som knappt kan stå, till tioåringar som far fram i hög fart utan rädsla. Barn som tappar vanten och obehindrat tar på den själv. Barn som tappar mössan och drar ner den på skallen utan att tänka. Barn som springer upp själva med tom kälke för att sekunden senare fara förbi nerför backen. Barn som säger att de är törstiga eller kissnödiga. Och så finns även jag och Gullan mitt i backen. Hon sitter där hon sitter som en liten klump i pulkan. Kan inte ens säga om hon fryser om fötterna. Utlämnad. Och jag står och funderar på det normala föräldraansvaret. Hur är det egentligen med detta i en situation som denna? När kommunen påstår att en femåring inte kan klara sig rätt mycket på egen hand? Det känns som ett hån när treåringarna har världens race, skriker "se upp i backen", ramlar, är uppe igen på två sekunder. Springer, hoppar och kastar snö. Med värkande ben drar jag upp min klump för att på krönet ge henne fart ner. I slutet av backen väntar Gullanmormorn för att ta emot. För så är det, man måste vara två personer för att mitt barn ska kunna njuta av en pulkafärd den här vintern. Men. Så ser jag Pussegullans ansikte, det spricker upp i ett leende när det går som allra fortast. Och min smärta försvinner. Alla små barn som kan allt som Gullan inte kan försvinner. Kvar finns bara vi, Gullan med röda kinder och skrattande ögon i den pudriga snön som yr. Och en mamma som drar pulkan hur många gånger som helst. Bara för att få se det där leendet. Helgen bjöd även på julmarknad full med tomtar och hembakat, adventsmiddag och ett fikabesök hos en härlig familj där ingenting är konstigt eller avvikande. Vi åker hem med magen full av värme och ett hopp om att ses snart igen. Som avslutning blir det vacker julmusik på söndagseftemiddagen i gränslandet mellan natt och dag.
 |
| Mer jul än så här blir det inte! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar