Det GÅR inte!

Lätt fånget, lätt förgånget? Om någon kan minnas den lilla filmsnutten jag la ut här på bloggen, där Pussegullan gick själv för ett tag sen, glöm bort den. Plötsligt går det inte. Plötsligt går HON inte. Man ställer henne med fötterna i backen, släpper långsamt handen så hon ska finna balansen. Innan stapplade hon nästan i väg innan man själv backat undan. Men nu är Gullan en betong-Gulla, gjuten rätt ner i husgrunden. Höfterna känns som stela järnspett och hon tittar på mig, frågande. Vad vet jag om de tankar hon tänker i detta nu? Hon verkar osäker och rädd. Det lilla självförtroendet hon vunnit är puts väck. Jag lockar och lirkar, tar roliga leksaker och skakar dem, sjunger och försöker i evigheter. Inget hjälper. Ståendes där, blir hon ledsen till slut. Jag känner hoppet sjunka undan och förtvivlan söka sin väg in i mitt inre. Vad har hänt? Vad har hänt med hennes fantastiska gående och de framsteg hon gjort? I morse träffade vi sjukgymnasten på dagis och Pussegullan går inte ett endaste steg, när jag stolt tidigare berättat per mail att hon tillryggalägger säkert två meter utan stöd! Hade det inte funnits på film hade jag inte trott det. Obegripligt. Ingenting har hänt, Gullan har inte ramlat eller varit med om något läskigt. Kunskaperna har bara flytt sin kos. Minnesbilderna hur man gör med fötterna har bleknat. Och ingen har någon förklaring, som så många gånger förr i funkisvärlden. Krafterna tar slut och jag blir bara så oändligt trött och sorgsen. Lika uppgiven är jag nu som strålande lycklig jag var då. Frustrationen får mitt hjärta att slå hårt mot bröstkorgen som när en ilsken alkis rycker i fyllecellens galler.